{f}Du frågade mig en gång, vad kärlek är. – Jag vet inte, svarade jag, jag vet inte vad kärlek är.{/f}

Samma eftermiddag hittade jag en fågelunge under den stora eken vid sjön. Det var en liten, darrande gråsparv, så skör och bräcklig. Jag tog upp den och värmde den med mina händer. Fjädrarna var toviga och den hade en liten blodig reva i skinnet vid ögat. Sparven andades tungt, flämtande, i de små ådrorna pulserade blodet i snabba stötar. Den var helt ensam och övergiven, inga andra fåglar fanns i närheten. – Jag ska ta hand om dig, sa jag, jag lovar att ge dig allt du behöver. Jag lovar att ge dig mat, värme och kärlek.

När jag kom hem snörde jag försiktigt av mig skorna i tamburen och smög sedan in på mitt rum med sparven gömd innanför tröjan. Jag ville inte att någon annan skulle få veta om den. Inne på mitt rum tog jag fram en skokartong som jag lade sparven i. Jag gick ut i köket och fyllde en skål med kallt vatten och tog fram en skiva formfranska. Sedan gick jag in på mitt rum igen. Jag ställde ner vattenskålen i kartongen och delade brödet i småbitar, som jag sedan matade sparven med.
Jag strök med fingrarna över fjädrarna, så len den var. Den såg in i mina ögon och det var som om jag fastnade med blicken i de små grå pupillerna. Det fanns en så stark närvaro och så mycket känslor i dem. Jag såg både oändlig kärlek och ömhet, lycka och hängivelse. Djupt därinne fanns också en outgrundlig sorg och en enorm ensamhet. Dessa ögon fängslade mig, det var som om hela livet fanns koncentrerat i två små prickar.

Så fortsatte det, i veckor. Vi fick en nära relation, sparven och jag. Vi kommunicerade via ögonen. Det kan tyckas konstigt, men det var som om vi var menade för varandra, vi hörde ihop. Två ensamma, enskilda individer.

En dag, när jag kom hem efter skolan, var kartongen tom. Jag kände hur förtvivlan spred sig i hela kroppen och hur mina hjärtslag dunkade i huvudet. Jag letade igenom hela rummet, vände ut och in på varenda låda, men sparven fanns inte någonstans. Jag letade i köket, jag öppnade varenda skåpdörr och rev ut allting på hyllorna.
Jag vill inte förlora min älskade sparv, jag vill inte.
Då hörde jag ett litet jämmer från vardagsrummet, jag sprang dit och fann den lilla sparven uppflugen på fönsterbrädan. Den satt och såg ut över gården, på träden med de gröna löven och de gula gullvivorna på marken. Den klarblå himlen och de fria fåglarna som flög omkring i solskenet. Jag såg en längtan, så stark, en längtan efter friheten.
Min älskade sparv, tänkte jag, det skär i mig att se dig olycklig, men jag kan inte släppa dig. Jag klarar mig inte utan dig.
Jag tog ett hårt tag om sparven, och släppte inte fast den sprattlade och försökte ta sig loss. – Du är min, sa jag till sparven. Du ska finnas hos mig. Vi behöver varandra. Det var jag som tog hand om dig när du blivit lämnad.
Jag gick in i mitt rum igen och släppte ner sparven i kartongen. Sedan la jag på locket ordentligt och sköt in lådan under sängen. – Jag gör det för ditt eget bästa. Du klarar dig inte därute, du behöver mig, jag vet ju det.

Jag gick ut. Gruset knastrade under skosulorna när jag sakta vandrade vägen fram. Jag såg på världen runt omkring mig. Såg blommorna vid vägkanten som vajade i vinden och barnen som glatt lekte i sandlådan i lekparken. Såg upp på den molnfria himlen och på människorna som satt på bänkarna i parken och lapade sol.
Jag ville vara för mig själv, så jag tog en sväng ner till sjön. Vattnet glittrade i solen och vinden krusade vattenytan. Jag blundade och lät vinden leka i mitt hår.
Jag äger världen, tänkte jag, detta är mitt. Bara mitt.
Jag öppnade ögonen och började gå hemåt.

När jag kom hem drog jag fram kartongen under sängen. Jag mådde mycket bättre efter promenaden och ångrade att jag varit så elak mot den lilla sparven. Jag tog av locket och kikade ner i lådan. Där låg sparven, orörlig. Jag kände paniken bryta ut och svetten tränga fram i pannan. Den lilla sparven rörde sig inte. Jag tog upp den, ögonen var slutna och kroppen kändes kall och livlös. Den sover, tänkte jag, den sover bara.
Jag lade örat mot sparvens lilla bröstkorg för att lyssna efter hjärtslag, men aldrig förr har väl tystnaden känts så tyst. Jag kände på den, inget blod pulserade i ådrorna, inga små flämtande andetag hördes. Det var bara tyst. Jag knep ihop ögonen. Världen stannade upp en sekund runt omkring mig. Allting var stilla. Sedan öppnade jag munnen och ögonen och lät allting forsa. Jag kände tårarna spruta från ögonen och ur halsen steg ett vedervädgigt klagande tjut, direkt från hjärtat.

{f}Om jag nu skulle svara på din fråga, vad kärlek är, så skulle jag svara att kärlek är som en sparv. Kärlek behöver vård och ömhet. Kärleken är så skör och vacker, lätt som en fjäder. Kärlek ska inte tas för givet, för den är inte självklar. Stäng aldrig in din kärlek, sätt den aldrig i fångenskap. Då dör den. Kärleken är ömtålig. Och ska förbli fri.{/f}