Maljani sprang snabbt och säkert ner för berget och mot skogen. Hon rättade till pilkogret på ryggen och tog ett stadigare tag om bågen. Hennes rörelser var förändrade, från bekymmerslösa och vilda till genomtänkta och tysta. Männen hade varit borta länge nu och deras köttförråd började sina, som en av de bästa kvinnliga jägarna gav hon sig ut ofta.
Hon var som en del av skogen och om du så stod fem meter ifrån henne skulle hon vara omöjlig att urskilja bland träden.
Sakta smög hon fram mot hjorten, tog en pil, la den tillrätta på bågen, siktade och hjorten var genomborrad av någon annans pil.

Siljam sänkte bågen med ett leende på läpparna, nu skulle han ha mat för hela den långa vintern. Han började gå mot det vackra djuret men ljudet av en kvist som bröts fick honom att hejda sig och se in i skogen där han för ett ögonblick kunde skymta en gestalt i skumrasket. Siljam ruskade på huvudet och tittade igen, skogen var öde.

Mijani uttalade viskande en svordom, hur kunde hon vara så klantig? Det var en stadsbo hon hade framför sig men han såg inte ut som ett monster precis. Han hade halvlångt, ljust och lockigt hår, vältränad brunbränd kropp och stora blåa ögon.
Han började gå och en plötslig invigelse fick henne att följa efter honom.

Siljam hade hela tiden en känsla av att någon förföljde honom men det spelade ingen roll hur oväntat han än vände sig och såg in i skogen, ingen där. När han kom fram till sin lägerplats hade han bestämt sig för att förföljaren var fredligt sinnad och gjorde lugnt och stilla i ordning mat för två. Kryddoften fick det att vattnas i munnen och fräsandet från köttet när det stektes fick snart sällskap av tonerna från Maljanis flöjt.
Hon ryckte till av förvåning då hon kände en stark hand sluta sig om hennes handled.

Maljani strök frånvarande pälsen hon låg på medan hon tittade på ristningarna hon gjort, de första var klumpiga och grova men ju längre upp hon tittade desto vackrare blev dom. De här bilderna representerade hennes liv från och med första blödningen (mensen). Vid fullmånen som skulle vara i morgon hade hon ingen aning om vad hon skulle hugga in.
Minnet av Siljam fick henne att le, de talade inte samma språk och förmedlade sig med händer, fötter och allt vad deras fantasi tillät. Han hade stekt köttet med kryddor hon inte kände igen och de åt något han kallade ris till. Som hon förstått det skulle han stanna en vecka till men måste sedan ner till staden där hans familj väntar på honom. När hon kom hem var alla besvikna över att hon inte hade med sig mer än en ynka kanin och hon visste att hon skulle bli utskickad i morgon igen.

Hon hörde att det var dags för sagoberättande och tittade bort mot de förväntansfulla barnen. Hon hade en bra plats långt in i grottan och så nära elden att hon kunde höra sagorna där hon låg. Det var stammens äldste som tillslut gick och satte sig i ringen av uppspelta barn. När de tystnat började hon sin berättelse:
”Jag mötte en stadsbo en gång i min ungdoms dagar och det mötet kommer att bevaras för evigt i mitt minne.” Den rynkiga lilla gumman satt och log åt något som aldrig skulle förtäljas vid eldens varma lågor. ”Han var stor, med hakan slät som en kvinnas, hans hår var ljust och gick ända ner till axlarna och det var tovigt som var det den eviges.”

Ett nyfiket barn som aldrig hört denna berättelse förut frågade:
”Hur kunde du veta att det var en man du mött då?”
Gumman skrattade gott och svarade honom med glimten i ögat: ”Det är sånt man bara vet” Pojken lutade sig tillbaka och funderade på vad hon sagt och nickade sedan långsamt.
”Jag blev rädd där jag låg i mitt gömställe och då hade jag ännu inte sett ögonen.
De var livlösa, bottenlösa och blå som havet självt.”
Flickorna drog efter andan och såg rädda ut medan pojkarna försökte att se ut som att de inte brydde sig. ”Där nere bygger de grottor ovan jord och bär hudar omkring sig tunna som blad och med blommors klara färger. Vargar vaktar deras boningar och de vanhelgar träden i bergets skugga. Helt utan respekt för jorden tvingar de grödor att växa för deras egen välfärd.”
Maljani vände sig mot den kalla grott väggen och höll för öronen, hon ville inte höra mer.