Hennes svettiga fingrar lämnar små öar av fukt på pappersbunten i hennes händer. Hon låtsas läsa en Dilbert-strip någon hängt upp på anslagstavlan medan hon försöker få den svarta massan i hennes mage att, om inte försvinna helt, så åtminstone minska eller hålla sig still. Men den mörka klumpen ligger kvar under hennes lungor och hindrar hennes andetag från att nå hela vägen ner.

Hon torkar av sina händer på byxorna (tack o lov för svart!) en sista gång, slickar sig om läpparna och tvingar sig själv att gå mot hans dörr. Då ser hon att den står öppen på glänt, bara någon centimeter, men nog för att hon ska se honom röra sig därinne. Hans huvud rör sig fram och tillbaks i den lilla glipan, och så stannar det till i profil medan han tittar på något han håller i.

Hon tvekar någon sekund innan hon fortsätter, rädd för att stunden inte är den rätta, men så ser hon hur hans ena hand vandrar upp i hans ansikte. Den kliar näsan lite förstrött, gnuggar överläppen, och så letar sig ett finger in i hans näsa. Försiktigt, nästan som det försökte lura sin ägare, lirkar fingret ut en liten grön boll som den rullar mot tummen. Sen försvinner fingret in i munnen.

Den mörka massan i henne löses upp och förvandlas. Hon känner hur den förvandlas till Pommac, solsken och kattpäls. Hennes händer torkar och ryggen rätas upp. Nu blir plötsligt hennes största problem att hålla sig allvarlig.