- Är det så här jag vill att det ska sluta?, tänker mannen för sig själv medan han sitter i det vita och sterila rummet. Han sitter och väntar på ett besked. Ett besked om huruvida han ska dö eller leva. Han kastar en blick ut genom fönstret där han ser två pojkar ha snöbollskrig. De skrattar och är lyckliga över att årets första snö har kommit. Men mannen i rummet är inte lycklig. Mannen i rummet skrattar inte. Istället börjar han gråta. Den ena pojken får en snöboll rakt i ansiktet, så att han börjar skrika. Den andra pojken springer fram och håller om honom. Sen går de därifrån, hand i hand. Mannen i rummet gråter.

Han lägger sitt huvud mellan sina knän för att förhindra att någon ska upptäcka att han gråter. Hans far sa ju alltid att ”det är bara veklingar som gråter!”. Veklingar… I hela sitt liv hade han hållit inne tårarna, för han skulle minsann inte vara en vekling. Men hans far är sedan länge död nu och mannen ser ingen mening längre i att leva upp till sin fars förmaning. Han gråter. Han är en vekling. Men för första gången i livet skiter han fullständigt i att han är en vekling.

För första gången i sitt liv ser han sin far som en riktig skit. En idiot. En idiot som hade uppfostrat sin son till att bli en likadan idiot. Och han lyckades. Hans son blev en lika idiotisk far som han själv. Även han sa till sin son att det bara är veklingar som gråter.

När han tänkte tillbaks på när hans far sa så till sin honom så börjar han gråta ännu intensivare. Han trodde ju aldrig att han skulle bli som honom. Ändå var det han som drog sin sån i örat var gång han såg honom gråta.

Han hade minsann aldrig gråtit och då skulle fan inte hans son göra det heller! – Se så bra jag har klarat mig!, brukade mannen säga till sin son. – Se vilket lyckat liv jag fått…
Ja se, för guds skull se!

Hans tårar verkar aldrig kunna ta slut. Tvärtom så kommer det bara fler och fler. Mannen börjar tänka tillbaka på sin vardag, sitt ”lyckade liv”. Han minns när hans son var så lycklig över årets första snö. Solen sken till lite grann i kylan, och det till och med doftade snö. Han hade precis fått på sig sina blåa tumvantar och sin illröda mössa. Precis när hans hand tryckte ner dörrhandtaget, då kom det. Det han innerst inne visste skulle komma. – Vart ska du?, hördes en skarp röst från köket. – Jag… jag… Jag ska bara ut och leka i snön, sa hans son. – Leka?!, utbrast hans far.
På min tid då lekte vi inte, då hjälpte vi till hemma. Kom tillbaka in nu så kan du få duka fram till middagen åt din far.
-Men..
-Inga men!
-Men pappa…
-Jag har ju sagt att du inte ska kalla mig pappa, förbaskade unge! Du ska tilltala mig far har jag ju sagt! Nu blir det utegångsförbud på tre dagar.

Mannen i rummet låter sitt huvud sjunka ner i sina händer.

För nån dag sen kom mannens chef fram till honom på jobbet. -Du, jag tycker du gör ett så bra jobb, så jag skulle vilja befordra dig. Visst, det skulle ju såklart innebära mera jobb, men lönen blir nästan den dubbla. Kan jag räkna med dig? Du kan ju tänka över det några dagar.

”Mera jobb… dubbel lön…”
Mannen sitter och tänker över den meningen om och om igen i sitt huvud. – Ja, lite mer pengar är ju aldrig fel.
När han kommer på sig själv med att tänka den tanken så blir han skrämd.. Hela hans liv har han flytt ifrån sitt hem, jobbat mer och mer, för att slippa konfrontera familjevardagens problem.

Och tänk om beskedet han ska få… Tänk om… Tänk om det är död! Död, borta, evig plåga eller evig sömn? Död. Vad har ha då för nytta av sina pengar? Ska han köpa sig ett liv? Ska han köpa sig en lycklig familj?
-Nej, om jag ska få en lycklig familj måste jag agera
Mannen förstår nu hur han har försummat sin familj. Sin fru. Sin son. Älskar de ens honom längre?

Vilket svin han har varit. En svinig arbetsnarkoman. En rik olycklig svinig arbetsnarkoman. Var det här vad han ville ha? Pengar på kontot och en familj som knappt kände honom.

Nej, han måste förändra sig. Det förstår han ju själv. Med det där ”tänk om…” ligger och trycker i hans huvud. Tänk om doktorn snart kommer in i rummet och säger att han ska dö? Då är det ju redan försent. Då är allt försent. Det blir det nog alltid när man dör. Allt blir försent. Förlorat. Förtvivlat. För… sent…

Plötsligt hör han hur fotsteg närmar sig på andra sidan dörren. De stannar upp. Dörrhandtaget trycks sakta ner. In stiger en man i ren vit rock. Hans hår är grått och ganska tjockt trots mannens relativt höga ålder. Som om håret dolde all världens visdom. Som om han visste när alla skulle dö… Eller leva. Så även i detta fall.

Mannen som satt i rummet fylldes av en otrolig rädsla. Det var svårt att läsa av doktorns ansikte. Pulsen blev hög på mannen. Doktorn lyfte sakta blicken mot mannen. Han kollade rakt in i mannens tårfyllda ögon. Sakta öppnade han munnen, och då kom beskedet…