Nimlisoths vandring

Långt innan de första av människobarn öppnat ögonen fanns en tid av älvor och andar. En tid av grönskande skogar, blommande dalar och fåglar i de klaraste färger som var begåvade med de vackraste av sångröster. I denna tid fanns också andra saker, saker man inte gärna talar om. Det fanns ett berg och en mil omkring det var all grönska sedan länge aska och en mil omkring de yttersta askhögarna var träden kala och det var kallt som under en bittraste av vinternätter. På det berget fanns en borg, en borg av sten byggd av mörkrets härskarinna i egen hög person. Men långt långt borta från denna hemska plats fanns som jag tidigare sagt grönska och då menar jag grönska av det allra ljuvligaste slaget. Där bodde också de allra vackraste varelser som någonsin känt solens mjuka strålar mot bar hud. Vi kallar de fragment av dessa varelser som finns kvar i denna tid för: andar, älvor, nymfer eller feer. Själva kallar de sig helst naturens själ eller på deras eget språk Nagorith. Använder du ordet Nagorith så innefattar du inte bara en slags ande utan många. De vanligaste av dessa är vattenandar, trädandar, vindandar, skymningsandar och även månljusets och stjärnornas döttrar. Nimlisoth är en ande av stjärnorna och månen men i hans kropp rör sig inte enbart månljus utan han värms också upp av eld. Den elden har han ärvt av sin far och av honom har han också fått sina gnistrande svarta ögon och ett färgsprakande rött hår. Något annat han ärvt var sin fars förmåga att skapa och kontrollera eld. Som tur var fick han sin mors goda vilja och läkande krafter.
Annars skulle han såsom sin fader leva i bergen bortom den bistra vinterkylans skogar och ask slätterna. Där skulle han tillbe och tjäna under stendrottningen och hans liv skulle vara värre än för den eländigaste av slavar.
Lyckligt ovetande om allt detta tultar den lilla tioåriga anden omkring och har just lärt sig att gå. Som du förstår är deras tidräkning inte alldeles lika som våran, då det har gått tio år för ett av våra barn har andarna endast levt i ett och kommer att leva i tusentals år till om allt går dem väl. Denna tioåriga anden skilde sig på många sätt från sina fränder, det som märktes mest var hans vackra hår och mörka ögon. Men det som kändes mest var det faktum att han var föräldralös, ja inte helt alldeles då han hade en morbror som såg efter honom under lediga stunder.

Under den årliga festival som hölls för att ära månens allra första titt på jorden fann alltid en stor eld. Runt den elden dansade de skymnings andar som med allra störst behag kunde utföra konsten att dansa till vattenandars flöjter. Detta skulle av oss kallas de vackraste vi någonsin skådat och även Nagorith prisade dansen. Den ende som inte följde dansarnas rörelser med total hänförelse var Nimlisoth, han hade alltid känt sig dragen till eld och denna natt var den märkliga känslan ännu starkare. Han tittade djupare och djupare in i elden och föreställde sig att hans fingrar brann. En märklig stickande känsla for genom hela handen och när han såg ner på den såg han att de brann, utan att orsaka så mycket som en brännskada.
Han gick djupare inom sig och såg för sin inre blick hur hela armen brann och även detta blev verklighet. Nu började han få panik, han tog tag om amuletten han bar om halsen och bad en bön till de gamla gudarna om att det skulle sluta. Om det var gudarnas eller hans egen förtjänst att det slutade spelade honom ingen roll, men han var glad att det hade slutat. Alla var fortfarande koncentrerade på dansen och ingen verkade ha märkt Nimlisoth. När han senare på kvällen mötte sin morbror berättade han om händelsen, men denna bara ruskade på huvudet och ryckte på axlarna. Resten av kvällen gick den annars så muntra morbrodern med nedböjt huvud och muttrade för sig själv. En fullmåne senare var det dags för möte andarna emellan. Nimlisoth var förbjuden att följa med men den regeln hade an trotsat redan som sextioåring. Den här kvällen var det inte bara nyheter om stendrottningen som dryftades utan Somos (Nimlisoths morbror) berättade även en historia jag nu ska göra mitt bästa att återge.
”Ni vet alla att Nimlisoth har en annorlunda bakgrund än oss andra. I förra månvarvet upptäckte han en sällsynt förmåga som endast drottningens undersåtar besitter, han kan frammana och kontrollera eld.”
Här gjorde somos en kort paus och många förskräckta utrop hördes. ”Hans far är den som dödade Yunria och Undwalo, det var han som vanhelgade Glithas boningar, hans far är Mingweldon.”
Den nakna sanningen skakade Nimlisoth i själen och lämnade sår som skulle förbli öppna. Det var sällan man såg Nimlisoth ha kul med de andra även i gångna tider men nu ägnade han sin fulla uppmärksamhet åt studier. Han tillbringade sin tid med bok träden och de äldsta tills de inte fanns mer att lära. Då han fyllde tvåhundra år blev han herre över sig själv och sina steg och ingen kunde anklaga Somos för vad han gjorde. Det var då han började vandringen mot drottningens rike.
Han bar amuletten han fått av sin mor om halsen och i handen höll han den lyckobringande stav som var somos avskeds gåva. Packsäcken han bar på ryggen innehöll hans lätta färdkost, det enda han behövde var månljus. Färden genom grönskans länder gick snabbt och enkelt och han hade fåglar sjöng vackra melodier för honom där han gick. Han märkte dock att det blev kallare och snart hade han gått länge utan fågelsång. När det blev dags att slå läger frammanade han en eld för att värma sig vid och drog manteln tätare omkring sig. Efter några nätter syntes varken sol eller måne och långt i fjärran hördes ljuden av vilda fester i de kolsvarta länderna. Han hade nu kommit så långt att inga träd längre bar löv och de enda djur han såg var feta ormar och vårtiga paddor. Det var nattens andars rike den bistra vinterkylans skogar han kommit till, från och med nu måste han ständigt vara beredd att fly.
Trots att han gjort all för att undgå upptäckt vaknade han en natt av att någon skakade honom.
Denna någon var en nattande och hon hade just varit på fest, det kunde man se på klädseln. Hon hade tajt tub top, kort kort kjol, högklackade lårhöga stövlar och allt i blankt svart läder. Hon var ensam och hon grät. Nimlisoth höll försiktigt om hennes spröda kropp och sjöng den enda sång han mindes. Den handlade om månens och stjärnornas strålglans och snart hade Salema torkat sina tårar. Salema visade Nimlisoth genom de bistra skogarna och hela tiden fick han berätta om sitt underbara hemland. Han sa farväl till Salema med löfte om att komma tillbaka. Ask slätterna var öde sånär som på några enstaka övergivna eldsalamandrar. När han gått halva sträckan kändes det helt plötsligt mycket svårare och varje steg blev allt tyngre att ta, han var under skuggan av berget.
Vandringen genom ask slätterna tog Nimlisoth tre månader men för honom kunde det lika gärna ha varit tre år, han hade förlorat all känsla av tid i trötthet och mörker. Han stod vid foten av berget och den svarta skuggan som tornade upp sig framför honom verkade vara oändlig.

Öppningen skulle finnas här någonstans, den måste. Där, den mörka öppningen tedde sig nästan inbjudande med sina skyddande väggar då han vistats i blåsten så länge. Tunneln blev bredare och bekvämligare ju längre in han kom och då den lutat kraftigt uppåt hela tiden förstod han att snart var han inne i den ointagliga borgen. Ljuden av skrik nådde honom och han ryckte ofrivilligt till då dessa skrik inne höll mer fas än Nimlisoth trodde var möjligt. Han började springa framåt i panik med händerna över öronen i ett tappert försök att stänga skriken ute. Senare förstod han att skriken kom från tortyrkamrarna. Han rundade ett hörn och sprang rakt in i en bjässe som var på väg mot tortyrkamrarna. Till sin förvåning fick Nimlisoth se att han hade tårar i ögonen. Nimlisoth saktade farten och tog sin framåt med stor försiktighet. De eviga tårarnas salar är en plats för förlorade själar, bland dem dväljs Yunria Nimlisoths mor. Alla, även dom som sjunkigt allra djupast ner i mörkrets träsk berörs av sorgen som bor i De eviga tårarnas salar. Nimlisoth grät så att han inte såg vart han gick och så kommer det sig att han snubblade rätt in i drottningens största och vackraste av salar, gråtande. Golvet var täckt av en djupröd matta och i mitten av det rektangulära rummet stod en stor tron. Den tronen var det enda vackra i hela borgen och Nimlisoth stod mållös inför hantverket.
”Stig fram ärade gäst, ” sa drottningen med lättja i rösten, ”Jag vet vad du söker och vem du söker, följ Holusur här så kommer du rätt.”
Nimlisoth stirrar på anden som kallar sig hans far. Hatet växer inom honom, tar sig ut och syns väl i hans ögon. Han spottar på golvet framför Mingweldon som låter sitt spott blanda sig med sonens, han antog utmaningen. Rummet är ovalt och saknar helt utsmyckning, drottningen räknade med inbördes dueller då hon byggde slottet.
Nimlisoth söker kraften i sitt inre finner den och skapar en sköld som skyddar honom mot Mingweldons eld. Mingweldon tvingar med ett vrål fram eld på sina händer formar ett klot och kastar det med all sin kraft mot Nimlisoth. Nimlisoth tar ingen skada och svarar snabbt med ett lava regn vars enda effekt är att det antänder Mingweldons kläder och han står där och visar hela sitt rätta jag. Dom står så länge och tröttar ut varandra totalt. När Nimlisoth förstår att snart är han ute ur leken får han se en fjäril flyga förbi. Han tyder det som ett tecken från de gamla gudarna och försöker hela sin fader som börjar vrida sig i onämnbara plågor. Döden kommer till honom långsamt och smärtfyllt och in i det sista ropar han på sin härskarinna.
Nimlisoth har inga minnen av hur han tog sig ur borgen och in i de bistra skogarna men på något sätt fann han Salema…………..