vi är inte riktigt som andra syskon, linnea. vi pratar inte som andra systrar gör, men att inte upprepa tomma ord för varandra för också med sig sånt som är bra, bråken blir så mycket lugnare.
du och jag har inte använt knytnävarna mot varandra, inte dragit varandra i håret eller slitit av huvuddet på varandras barbiedockor. i alla fall inte ofta, jag minns nog bara en gång riktigt tydligt. när du väckte mig och sa att det var daniel i telefonen. vi blev båda så ledsna, vi var ju inte vana.

jag vet att du undrar över mig, men jag vet också att du ser mycket mer än vad vi tror. du undrar över alla märken på min hud, och i somras såg du all mat jag slängde.
men du sa aldrig något till de andra. du är den enda som förstår att jag måste själv vara den som berättar för att det ska ge någon utdelning, jag måste av fri vilja släppa loss alla demoner inom mig.

ibland läser jag serier, linnea. jag vill vara som i dem, vill vara så där liten och smart, sådär som du var, som kalle i kalle och hobbe eller james. men jag vill faktiskt helst av allt vara som dig.
du har så mycket som jag saknar, du har så lätt för människor, du accepterar dem som de är. i min värld finns för höga krav och det är väl det som gör att jag inte accepteras.

i skolan är vi olika. du kanske vill vara som jag, ha lätt för språk och göra mattetal på löpande band, bara lyfta pennan och få upp ekvationer i huvudet.
men linnea, jag skulle aldrig vilja byta liv med dig, jag vill inte att du ska bli som jag.

jag var fem år när jag slutade tro på tomten, jag minns hur jag vaknade och hörde inger och håkan prata om vem som skulle vara tomten. du var åtta när du fick reda på det.
då såg du våran farbror ta av sig skägget när du sprang efter för att ge tomten en present. du var helt förkrossad i flera dagar.

minns du att vi alla tyckte att du skulle bli skådespelare?
du gick teaterkurser, men ABF erbjöd ingenting bra. du blev så besviken. kommer du ihåg att du alltid gjorde små pjäser och härmade lejon med vår äldre bror? jag kunde aldrig få en sån röst..

kommer du ihåg att du tog bilder på allt, så fort du fick tag på en kamera?
jag försökte alltid ta lika fantastiska bilder som du, men det blev inte samma sak när storasyster bilder på blåa bollar och gula gardiner.

du är så bra på playstation. du är så bra på tekniska spel, spel som man inte spelar med pjäser och kastade tärningar. för du har aldrig velat spela med oss.
kommer du ihåg att vi brukade mata ankorna när vi hälsade på mormor? minns du mormor? hon bodde i det höga, röda huset vid sibylla, det minns du väl? snälla lillasyster, säg att du minns att vi brukade köpa med oss tom&jerry-boxar därifrån. leksakerna var inte lika bra som på mcdonalds, men bara för att mormor var med blev allt så bra.

du ville aldrig vara med när vi spelade kort. åtminstone inte förrän vi lärde dig hej-knekt!
åh, du kunde spela hej-knekt! i timmar, så fort vi hade en ledig stund: ”hej-knekt! goddag-dam! (honnör för kung)”
och mamma, hon var verkligen inte bra på det. hon pratade vid kungen, blandade ihop alla ord. men jag undrar om hon inte gjorde det bara för att vi skulle få vinna.

du kanske önskar att du vore som jag, men linnea, det är ingenting man önskar. tro mig.

novell av maria nordén
4/12-2004