Sånt här händer hela tiden. Det regnar någonstans och jag står under. Inget paraply eller så utan enbart under, för syns skull. Jag tittar inte uppåt utan att fråga först, men bristen på svar ger mig inget alternativ. Jag låter bli. Det kan låta konstigt men det är precis så här det låter. Hela tiden. Det regnar och jag tittar inte uppåt. Alla är med. Sedan tar jag bara fart och vräker mig genom vattendropparna längs hela trottoarkanten. Framåt, framåt, framåt. Så mycket fart att om den tappas skulle hela marken sättas i gungning och ändå bara fortsätta mig. Återigen, inga alternativ. Och alla är med.

“Jag vänder mig från väggen och hamnar mittemot dig istället.”

Det är städer och ängar och lika många fjäll som aldrig annars. Inbördes tävlan mellan tak och bergstoppar om att hålla sig närmast himlen. Ingen vinner. Inte jag heller trots att var hundrade meter passeras under tio sekunder. Man vinner aldrig så länge ingen vet. Och vad jag andas. Om alla som är med skulle notera växtligheten efter min framfart skulle ni förstå mig. Ordet blomstra skulle få en ny innebörd. En större. En felaktig.

“Dina händer håller om dig. Det skulle jag också ha gjort.”

Fritiden kallas det vi är med om. Om det är fri att ha tid eller tid att vara fri har regnet inget svar på. Kanske bara möjligheten att aldrig någonsin påverka något vi inte behöver. Jag skulle fortsatt att inte bromsa och låta mig förföras av att slippa ha kontrollen. Jag har ändå så många superlativ på tungspetsen att inget händer. Vid varje vägskäl hamnar ett nytt bakom mig och att aldrig få veta skillnaden är inte kontroll. Alla är med. Det är lika säkert som att ingen någonsin kommer att dyka upp. Det säger liksom sig själv. Att jag har fel.

“Det ligger en sådan kyla mellan oss att jag börjar vifta med armarna för att skrämma iväg den. Aldrig avslöjas.”

Jag vet att jag närmar mig slutet. Framåt, framåt. Märkbar skillnad. Det är aldrig mörkret som slocknar, kom ihåg det. Det är stjärnor och fönster och så många liv att jag inte vågar räkna. Nu är alla inte med längre och jag är så medveten att det gör ont. Ryggmärgen dånar av stockningen. Alldeles för stor mängd bevis på alla rätt jag hunnit missa.

“Jag tecknar minnesbilder på hornhinnan. Så många lager att det alltid finns ett till. Sen försvinner jag på riktigt.”

Framåt är allt som återstår. Rent ohyggligt stor skillnad. Det är fortfarande regn och jag under utan paraply men bara framåt räcker inte. Skillnaden är precis så här svår att springa ifrån. Fast ingen kan klaga på ansatsen. Jag gav egentligen aldrig upp på riktigt. Att inse är inte att ge upp. Bara en version av det.

“När jag vaknar är sängen tom. Jag räknas inte.”