hon sitter vid stationen. du ser henne bäst om du står vid pizzerian. hon sitter på stenmuren vi sluttningen där det ska vara blommor men det bara finns jord.
hennes ansikte är blekt, men ögonen är svarta. hon kommer aldrig glömma, men hon vet inte vad. hon har en svart manchester-kavaj på sej. det är det viktiga med henne. hennes blonda hår har mist sin glans, hennes ögon ser inte mer än mörker. hon målar världen grå med svarta penseldrag.

på bänkarna utanför pressbyrån sitter massa folk. alla olika, men ändå likadana. en del har inget hår, en del har massor. en del har trasiga skor, en del har allt perfekt, rent intill minsta söm. de ser på varandra med förakt, undrar varför de inte kan vara sej själva.
det är vad hon tror.
i hennes huvud finns många fördommar, men hon vill inte erkänna det, inte ens för sej själv.

hon kryper ihop till en boll, sådär som hon lärde sej att göra när hon var liten och lekte kurragömma. hon längtar ofta tillbaka, längtar efter att få sitta på axlar för att få se bättre, eller bara slippa gå. hennes fötter blir allt tyngre.
när hon var liten var hon accepterad av sej själv. nu är allt med henne fel. folk försöker säga att hon är vacker, är värd att tas på allvar. hon vet att de har fel.

i vintras sprang hon genom hela stan barfota, för att se om fötterna skulle skäras upp av krossat glas.
en kvinna med en liten, hårig hund stannar och tittar på henne. för andra ser hon på flickan med medlidande, hon vet att det är svårt att vara ung. för flickan tittar hon med hat och illvilja. med ögon som ber henne försvinna, ta sitt pick och pack och lämna jorden obefläckad av hennes smutsiga fötter. hennes ögon fylls med tårar samtidigt som kvinnan ger henne en sista knivskarp blick. hon vill också försvinna, lämna jorden obefläckad av hennes smutsiga fötter. men det går inte. varje gång hon tar en kniv vågar hon inte låta blodet rinna utan stoppar det, varje gång hon ska hoppa tar hon ett steg tillbaka. hon blev spådd att leva länge och hon tror på spådomar. ibland.

det blåser en vind genom hennes hår och hon torkar sina tårar. gråt är ett tecken på svaghet, hon vill vara stark.
men det kan hon inte bli. hon lyckas inte med någonting. inte ens att få ätstörningar, varken åt ena eller andra hållet.
en man tittar på henne. med e blick som säger: ”vad har du att vara ledsen för? du som är så ung, vad vet du om livets motgångar?”
han kanske aldrig har varit ung.

hon går i skolan, förståss. har aldrig skolkat och har bra betyg. men i tankarna flyr hon undan, gömmer sej för allt som gör henne ont. gömmer sej i en varm famn.

hon väntar, men hon vet inte på vad, kanske väntar hon på ett tecken, eller en person. men hon vet när hon ser det. hon fantiserar ihop en saga. att en galen terrorist från ryssland kommer till stationen i nollkoll, hoppar ur tåget och skriker krigsrop på ryska samtidigt som han avfyrar skott på allt som rör sej. fast alla står stilla utom hon, som bara skrattar. han ser att hennes kropp skakar av skratt och att hon inte tar honom på allvar. han höjer vapnet och skjuter henne lika lätt som andra slår ihjäl en fluga som sitter på väggen. sen ångrar han sej naturligtvis och går i kloster för att sona sina synder och hela världen blir en lycklig plats där ingen vet vad sorg är.

hon reser sej upp. hennes fötter rör sej automatiskt, som om hon vore förprogramerad för det här. de för henne förbi radhusen där ingen verkar bo, förbi den lilla dungen som förr var full av sjungande fåglar. de styr henne förbi lekplatsen som nu är tom på barn, men som förut var så full av liv. de rör henne förbi det gröna huset där hon var på kalas en gång för länge sen. alldeles för länge sen.

hennes inre är som ett avlopp där tankar sugs ner innan hon hinner tänka dem.
hon stannar, tittar upp mot det gula huset med vita knutar och dess lite ovårdad trädgård, eller den är inte riktigt planerad ser det ut som. i år bär äppelträdet inga äpplen. hon tycker inte om att kalla huset ”hemma” fast hon nog borde det, för det kändes inte som ett hem, bara en tillfällig vistelse ort.

hon suckar när hon går upp för den bruna trappan kantad med rosenbuskar.
en orange katt kommer springande. han jamar och hon kommer att tänka på något hon hörde en gång, det är bara han katter som kan vara tigerfärgade. man säger att de är röda också, men deras egentliga färg är ju orange.

i samma ögonblick hon sätter nyckeln i låset skäller hunden därinne. hon tittar på honom och ler, när solen lyser i hans päls glänser det om honom, nästan som om han vore gyllene. hon vet inte vad hon skulle göra utan honom och katterna.

i grovingången lägger hon ifrån sej den svarta axelbandsväskan och kastar kavajen på golvet, hennes pappa blir alltid galen på henne när hon gör så.
hon hänger nyckeln på nyckel-nyckeln, en slags hängare för nycklar som är formad som en nyckel. den är full av nycklar, alla möjliga sorter. inombords misstänker hon att minst hälften av alla inte leder någonstans utan att låsen är bortslängda eller tappade någonstans.

en gråspräcklig honkatt stryker sej mot hennes ben och tittar upp med befallande ögon. flickan tänker tyst att katterna nog mest ser henne som en matmaskin. hon följer katten in i köket, öppnar kylskåpsdörren och upptäcker att kattmaten är slut. ett ägg plockas fram, knäcks mot väggen och hälls upp i en kattmatskål. katten kastar sej över det så fort det nudar skålen.

efter att ha gett katten en sista blick lämnar hon köket och går mot trappen. när hon passerar spegeln kastar hon en hastig blick på reflektionen av det bleka ansiktet.

en vass nagel drar ett streck över kinden och det tränger fram blod.

hennes steg eker mot golvet. hon hatar att hon inte kan röra sej lika ljudlöst som sin skugga.
hon tar två steg på vare trappsteg på sin väg upp. det bara blir så, hon vet inte om det är en ovana eller inte, men det har hängt med henne länge nu.

hon stannar och tittar på tavlan av de tre flickorna, hon vet inte om det är änglar eller prinsessor. en vän brukar säga att det är änglar, men hon är inte säker, för änglar portätteras allti med vingar, och de avbildade har inga vingar, bara lockigt hår och rosenknoppsmunnar. hon hatar dem. de hånar henne. skratar åt henne i smyg, hon vet det, för det har nattsvart sagt.

barfota springer hon upp och ner för trappan. trampar snett och ramlar ner.

hon slår upp ögonen och reser sej upp. hennes familj står bredvid henne, var och en med ett leende på läpparna. de säger med röster som klingar som silverklockor: ”tack för att du inte försvann” sen skrattar de. de skrattar så hemskt så det skär i hennes öron och hon håller för öronen hårt men skratten vill inte sluta skära. det känns som om hennes trumhinnor ska sprängas.

med beslutsamma steg går hon genom staden, ner mot ån som rinner svart genom natten. hon går förbi ishallen och följer vägen mot korsningen där hon tar åt vänster. när hon kommer fram till bron rinner tårarna. bilar kör förbi. men ingen stannar. hon ser det som en bekräftelse.

hennes tänder biter upp sår på insidan av läppen, munnen fyls med blod och det droppar stora, röda pölar på marken. klockan tickar på, det blir snart ljust. klockan är halv fyra. hon ska inte vara feg nu, hon vet att hon klarar det, hon vet att hon kan. hennes fötter klättrar upp på räcket och hon faller innan hon hinner ändra sej. nere under vattnet finns klibbigt sjögräs som slingrar sej runt hennes ben, hon dras neråt och sitter snart fast. det är inte som hon hade tänkt sej, hon trodde att det skulle vara smärtfritt, men hennes lungor bultar som i kramp och hjärtat stramar åt i bröstet. ögonen svider och hon försöker gråta, men inga tårar kommer, där finns redan så mycket vatten.

tankar virvlar som i en strömvirvel. hon förstår inte. hur kom hon hit? allt hon minns är skarp smärta, allt hon känner är bultande lungor och ett hjärta som stramar i bröstet. hon är i vatten, son är fatsurrad i bottnen och hur hon än ropar är allt som kommer fram bubblor. hon kommer att tänka på att här under kan hon inte dra ett sån där romantiskt sista andetag som honhar drömt om, det blir hennes sista tanke innan mörkret sätter in.

när mamma vaknar av väckarklockan går hon upp som vanligt, men i dotterns säng finns inget barn.