Hon satt vid telefonen. Doktorn hade varit sådär upptagen som doktorer är, och nu var det alltså hennes, det nya vårdbiträdets, sak att ringa herr Andersson. De hade frågat henne med vänliga röster och varma händer om hon nu klarade det här, men det var ju så att de var Mycket Upptagna och förväntade sig att hon skulle sköta sin syssla. Hon hade nickat med stora, allvarliga ögon, fått en klapp på axeln och lämnats här vid telefonen. Hon hade ingen utbildning för sådant här. Ge sprutor kunde hon, hon visste hur ofta en patient med liggsår måste vändas, och hon kunde det grekiska namnet på en stor mängd sjukdomar, fastän ingen någonsin frågade efter det. Men det här hade de aldrig fått lära sig. Hon såg ned på sina händer. Fingrarna hade börjat vitna, eller om det bara var som hon inbillade sig, de skakade lätt och var fuktiga av svett. Hon kände igen symptomen på ett milt chocktillstånd, eller om vanlig nervositet kanske var korrektare. Men hon hade alltså ålagts en uppgift, och då skulle hon också utföra den. Hon satte en ära i att genomföra vad hon blev tillsagd, korrekt och effektivt. Men det här, det var så svårt… “Beklagar, herr Andersson, men…” Nej. För formellt. “Klockan 10:45 i morse gick er fru över ett övergångsställe mellan Storgatan och Blåklintsstigen, och…” Nej! Och varför måste den förbannade gatan heta något så insmickrande som Blåklintsstigen? “Sätt er ner nu, herr Andersson, och ta det lugnt, för jag har har tyvärr något obehagligt att berätta…” För insmickrande och inlindat. Skulle hon verkligen tilltala honom med herr Andersson? Skapade inte det onödig distans? Vissa blev ju förolämpade av högtidliga tilltal. Hon visste att det var viktigt att behålla fattningen i sådana här situationer. Hon fick inte tveka och svamla, inte stamma eller komma av sig… Hon måste veta exakt hur hon skulle formulera sig och sköta sin uppgift på ett professionellt sätt. Men ett litet darr på rösten kanske bara var passande? Hon ville ju inte framstå som en känslokall robot som inte berördes alls av sin uppgift. Hon drog ett djupt andetag. Om hon nu var herr Andersson, hur skulle hon helst vilja bli bemött? Men hon var inte herr Andersson. Och i den här situationen hatar man vem som än ringer, hur den än beter sig, så är det ju. Om inte chocken och förnekandet kommer i vägen. Sedan då, när hon lagt på luren, brytit förbindelsen med herr Andersson? Vad skulle han ta sig för då? Det var viktigt, mycket viktigt, att hon inte formulerade sig opassande och upprörde honom mer än nödvändigt. Men hur kan rimligen bli mer upprörd, vilken formulering kan rimligen göra en mer upprörd? Nej, hon skulle inte klara det om hon satt här och jagade upp sig och snärjde in sig i sina egna formuleringar längre. Det skulle bara bli värre av det. Hon måste se till att få det gjort nu, lyfta den där luren, slå det där numret och framföra sitt budskap. Om han inte var hemma? Då skulle det kanske falla på någon annan än henne att ringa upp igen. Om det var ett barn som svarade? Då – Man framför inte sådana här budskap till barn. Då skulle hon fråga efter pappa. Men om hennes röst hann brista under tiden, om hon hann tappa fattningen? Nu var hon där igen. Den här uppgiften måste utföras, och hon måste utföra den nu. Inte komplicera det för sig med de här funderingarna. Hon lyfte luren; den skakde betänkligt. Men det hördes ju inte. Och som sagt, mänsklighet, medkänsla… Skulle hon vilja bli bemött av en professionell robot? Nej. Eller, jo, kanske, kanske hellre det. Men slå numret nu! Långsamt slår hon numret, tittar noggrant på lappen under tiden, varje siffra måste bli rätt. Hon tycker att hon missar en trea, och lägger hastigt pekfingret över klykan, slår för säkerhets skull numret en gång till. En signal går fram. Och så en till. Hennes huvud är ett blankt papper. Hon lägger på luren innan tredje signalen hinner gå fram. Det här är ju barnsligt. Men det går inte. Nu kan hon inte lyfta luren igen. Tänk om herr Andersson svarar, och så förstår han att det var hon som ringde förut också, och lade på. Så oproffesionellt! Men hon gör något mer oproffesionellt; hon går till personalens omklädningsrum. Hon tar av sig den turkosa dressen, klär på sig jeansen och t-shirten, t-shirten som luktar hud och liv. Hon tar sin tunna jacka och handväskan där nycklarna skramlar. Så går hon, bort, ut genom korridorerna med deras plastgolv. Det är ännu förmiddag, och maj, sol bakom grönlysande blad. Vid parkeringen står stora kastanjer, snart blommar de överdådigt och patienterna kan beundra livet genom fönstren. Asfalten doftar damm, för det har regnat och från kastanjernas blad droppar det i nacken på det nya vårdbiträdet. Det blir luft och ljus i hennes revbensbur, en tom lättnad. Hon kommer inte tillbaka, inte ens om hon hade velat. Det är en allvarlig förseelse. Och herr Andersson får ingenting veta.