Jag hade någon form av tvångstankar när jag var runt sex år gammal. Vi hade precis flyttat hit. Jag och mina småsyskon bodde ensamma på övervåningen, jag var äldst, och i vårt förra hus hade jag sovit på nedervåningen, precis bredvid ytterdörren. Nu bodde vi alltså i ett stort, rött hus med hur många rum som helst och hur många farliga saker som helst.

Jag var livrädd för naturkatastrofer, som tornados, översvämningar och sånt. Varenda gång tågen körde förbi på järnvägen skakade hela huset och jag trodde att världen skulle gå under. När det blåste knarrade det i takbjälkarna, och i flera år trodde jag att taket skulle rasa in varenda gång det knarrade lite. Mätaren som satt på väggen utanför mitt rum brukade knäppa till sent på kvällen när jag nästan somnat, och det gjorde att det tog ännu längre tid för mig att somna. Jag var också livrädd för att det skulle börja brinna. Minst tre-fyra gånger i veckan gick jag kontrollrundor när mina småsyskon hade gått och lagt sig. Jag kollade så att alla lampor var släckta, alla stereos avstängda, inga elektronikapparater över huvud taget fick vara på. Om jag satte på ett band för att kunna somna, låg jag ändå vaken tills det tog slut, bara för att kunna stänga av stereon. Jag kunde inte somna utan nattlampa, men jag var så orolig för att gardinen skulle fatta eld att det tog evigheter för mig att somna. Närsyntheten gjorde att skuggorna ute i stora rummet fick det att se ut som om taket var täckt av ett lager grå, tjock brandrök. Jag gick och kontrollerade så att brandvarnarna fungerade. Jag gjorde upp planer i huvudet, om hur jag skulle bli tvungen att springa ut i bara nattlinnet och väcka grannarna för att ringa brandkåren. Jag repeterade numret till SOS och vad man skulle säga flera gånger i huvudet. Min och mina syskons dörrar var alltid tvungna att stå vidöppna för att jag skulle kunna mig säker. Jag minns att min lillebror någon gång låste sin dörr. Jag fick panik och började gråta. Jag låg och vred mig av nervositet i minst en timme innan jag somnade, och gick på toa var tionde minut, trots att jag inte var kissnödig. Men jag tänkte att “Jo, men lite kissnödig är jag nog”, och så var jag tvungen att gå upp i alla fall. Och om jag gick på toa på natten, spolade jag aldrig efter mig, för jag var jätterädd att mina syskon skulle vakna. Det var knappt att jag vågade tvätta händerna efteråt. Och när jag grät gjorde jag det alltid så tyst jag kunde, bara för att inte väcka någon.

Jag har alltid haft ett stort behov av kroppskontakt. Redan när jag var tre-fyra år kunde jag smyga in till min då tvååriga lillebror och åla min ner i hans spjälsäng, bara för att känna tryggheten av en annan människa. Detta fortsatte hur länge som helst. När jag inte kunde sova tog jag den minsta filten vi hade och gick ner och la mig vid mammas och pappas fotända i sängen, där jag kurade ihop mig så att jag precis fick plats under filten. När jag var runt åtta låg ibland hela familjen i sängen, två vuxna, tre barn och en katt, och tillslut sa mamma att jag var för stor. Då kröp jag istället ner hos mina småsyskon och tog hela deras täcke, inte med vilje förstås, tills mamma sa åt mig att “du kan väl ta överkastet i alla fall?”. Då gjorde jag det istället.

Nu kan jag inte sova om inte dörren är stängd. Jag gråter nästan aldrig. Lamporna får brinna bäst de vill. Musiken står på hela natten, och jag drömmer om döden istället för hästar. Skulle jag ha svårt för att somna lägger jag mig direkt på golvet eller i tv-soffan. Jag svettas samtidigt som jag fryser, och vet att det jag saknar mer än något annat, det är kroppskontakt.