Mina tankar blir så dova i närhet av dig att jag i självförsvar
bara sluter in och ifrån.

Mina försök att skratta blir så krampaktiga och falska
i närhet av dig, när jag försöker att
“prata normalt”
Normalt, fatalt, banalt.

Jag sandpapprar allt jag vill säga tills allt låter krystat och fånigt

och när jag inte vet hur jag ska bete mig så känns allt idiotiskt och jag
flimmrar
och försvinner.

I närhet av dig.