Idag skriver jag bara
halvfärdiga romaner
som om
fiktioner
var vad jag levde igenom.

Gravstenarna bredvid skolgården
vajar nästan för vinden,
verkar i ett ögonblick
vilja sjunka ned,
ned i myllan

Som att gömma sig
för en gul och röd
höst

Som att
det som alltid

är ned som är lättare
än upp.

Och änglarna fryser på skoltaken där alla är för rädda för att komma ned för rädda för att stiga upp men förskräckta inför tanken att inte ha något val alls.

Och mittimellan änglar och gravstenar

finns jag.