{f}L{/f}illebror skriker igen, det gör han alltid. Mamma ser konstig ut där hon går omkring med honom i famnen. Hon tittar på mig utan att se mig och hela tiden mumlar hon något. Det låter som “torka inte, torka inte” och jag förstår inte varför. Jag har aldrig torkat annat än egna tårar med min snuttefilt. Snuttefilten, som jag fick av pappa strax innan han reste bort, är ljusblå med små änglar på och så stor att jag som treåring kan använda den som täcke.
“Var en duktig flicka och hoppa i säng nu”,säger mamma trött. Nattlinnet har jag redan på mig så jag går in i sovrummet. Jag sneglar på mammas säng som luktar så gott och vill egentligen lägga mig där istället för i utdragssängen. Lillebrors spjälsäng står på andra sidan rummet och jag vet att hans skrik kommer att väcka mig bara en liten stund efter jag somnat. Det är samma sak natt efter natt men jag kryper ändå ned under täcket trycker snutten mot ansiktet och somnar.

När jag vaknar är det något som inte stämmer. Jag ligger i mammas säng och mamma sitter på sängkanten. Det är redan ljust ute och för första gången på länge kan jag höra fåglarna sjunga och tjattra på innergården. Mamma ler trött mot mig och stryker bort håret från pannan min. Det är då jag märker det fasansfulla, min snuttefilt är borta. Utan att kunna hejda mig börjar tårarna strömma. Mamma tar mig i famnen och viskar tyst. “Pappa var här i natt lilla gumman. Han ville träffa lillebror lite.” “Men vart är pappa och lillebror nu och vart är min snuttefilt mamma?” “Jo förstår du älskling, lillebror följde med pappa så nu är det bara du och jag.” “Men min snutte…”. Mamma börjar sakta vyssja mig i sin varma famn och säger efter en liten stund. “Pappa lånade den till lillebror, du får tillbaka den en annan dag hjärtat, en annan dag”.

{f}D{/f}et doftade ljuvligt av rosmarin och vitlök i mitt nyrenoverade kök. Lammsteken var nästan klar och potatisen började få en härligt brun färg inne i ugnen. Ute i vardagsrummet var det dukat och klart. De små hemliga lapparna med dikter låg gömda under tallrikarna. En till varje gäst att läsa när munläder och nervositet lösts upp av lite vin. I hallspegeln såg jag att jag kanske skulle tagit en mindre avslöjande klänning. Tiden hade börja ta ut sin rätt men det fanns ingen tid att byta, gästerna skulle vara här när som helst.

Efter tio år i Florence som konservator hade jag längtat hem till Sverige igen. Mamma var sedan länge borta och när min barndomskamrat Thomas ringde och berättade att mammas gamla lägenhet var till salu kändes det naturligt att flytta hem. Den kostade en rejäl slant men vill man bo i Vasastan så får man vara beredd att betala för sig. Desutom hade mannen, som flyttat in efter mamma, inte varit bekant med termen underhåll så det hade kostat nästan trehundra tusen till för att renovera men nu var lägenheten i toppskick. Trots all vacker konst som prydde väggar och den antika bokhyllan så hade lägenheten känts nästan lika tom som plånboken när jag flyttade in. Mamma fanns inte längre och jag hade varken man eller barn. Redan under tonåren hade jag bestämt mig för att aldrig skaffa barn och det var inte förrän nu, som nyfylld 42-åring, den biologiska klockan börjat leva om. Minnen och drömmar sköljdes bort av värmen från gästerna som åt, drack och nyfiket lyssnade till mina historier från Italien. Ljuset från den stora kandelabern mitt på bordet fick deras skuggor att dansa på tavlorna så att motiven vaknade till liv och för ett ögonblick kändes det som att jag var tillbaka i Florence. När varmrätten nästan var avklarad bad jag samtliga titta under sina tallrikar. Fnisset övergick snart i andäktighet när jag tog initiativet och läste den första dikten. En efter en läste och att få höra sina egna ord tolkas och läsas av andra framkallade sköna rysningar i hela kroppen. Thomas hjälpte mig att duka av varmrätten och ta in efterrätten, lite färsk frukt med Zabaione. Thomas som varit den vildaste pojken i hela kvarteret hade nu växt upp till en ansvarsfull familjefar. Han hade gjort kometkarriär som arkitekt ute i Sundbyberg där också han, hans fru och tre barn nu bodde i en stor villa. Men han hade fortfarande kvar den där glimten i sina klarblåa ögon och att ha honom i sitt barndomshem framkallade många minnen. Det kändes därför skönt när alla utom Thomas hade tackat för sig och gått. Vi satte oss i soffan efter att ha ställt in disken i diskmaskinen och började prata. Konversationen pendlade mellan bus som vi utsatt grannarna för, vad som hänt de sista tio åren, konst och arktiektur. Vi bestämde att jag skulle visa honom runt i Florence så fort vi båda fick tid och möjlighet att resa dit. “Men du, har du nyckel till vinden?”, frågade Thomas plötsligt. “Jag har ritat en hel del vindsvåningar här i Vasastan så det skulle vara roligt att se om det gick att göra något i den här gamla kåken.” “Jodå, det har jag”, jag tittade på honom och såg den där pojkaktiga nyfikenheten i hans ögon. “Ska vi?”, frågade han och jag visste att det fanns bara ett svar som skulle fungera. “Självklart”. Luften uppe på den gamla vinden var torr och trots att klockan passerat två på natten var det fortfarande ganska varmt. Jag var innerligt glad att vi tagit med min ficklampa för belysningen fungerade inte. Det kändes som vi var barn igen där vi tassade omkring samtidigt som jag inte kunde minnas att vi någonsin varit här uppe. Vi tog oss fram genom den långa korridoren som följde taknocken. Av det orörda dammet att döma verkade det som ingen varit här på länge, så det kändes som vi var på förbjuden mark. Det fanns ett flertal dörrar som ledde in till förråd av variernade storlek. Antingen var de halvöppna eller hängde på trekvart så det var lätt att förstå att ingen ville nyttja vinden som förrådsutrymme då källaren erbjöd rejäla stålgrindar som skydd åt vinterdäck, slitna möbler och alla bra-att-ha saker. Thomas mumlade tyst för sig själv när han lät ljuskäglan svepa runt i förråden och upp i taket. När vi närmade oss slutet av korridoren såg vi att sista dörren på höger sidan var stängd och att någon hade försökt låsa med en bit ståldtråd. Vi tittade på varann och utan ett ord hade vi tagit ett gemensamt beslut att försöka öppna dörren. Thomas hade inga problem att få bort ståltråden och dörren gled upp ett par centimeter. Vi höll andan båda två när han med vänster hand sakta öppnade dörren. Rummet som var knappt tre meter djupt och två meter brett såg först tomt ut och det var inte förrän vi klivit in som vi såg något i bortre vänstra hörnet. Det såg ut som ett bylte, kanske en ihoprullad matta men var så täckt av damm att det var omöjligt att avgöra på håll. Thomas började gå mot hörnet men jag hejdade honom. “Lys åt mig så ska jag se vad det är, jag har ju vanan”. Thomas nickade till svar och jag gick sakta fram. Jag fick dra upp klänningen lite innan jag satte mig ned på huk. Föremålet var dryga halvmetern långt och hade en diameter på knappt tre decimeter. Jag började försiktigt borsta bort dammet med handen och önskade att jag haft med mig någon av mina finhårade borstar. Jag ville inte förstöra vad det än för något som låg vid mina fötter. Sakta började vi kunna urskilja att det var någon slags mönstrat tyg. Jag fortsatte avlägsna dammet och samtidigt som jag i ficklampans gulskarpa sken kunde ana vad mönstret föreställde började mammas ord eka i huvudet på mig. “En annan dag hjärtat, en annan dag”.