Visst minns du ännu det nätter när världen utanför låg tyst och stilla. Men ändå låg du där i din säng med täcket uppdraget över näsan och tittade skrämt mot garderoben. Du kunde höra skåpmonstret därinne där det vankade av och an medan det sakta flämtade och rosslade. Då och då gav det ifrån sig ett tjut som fick garderobsdörrarna att skaka och blodet i dig att frysa till is. Det väntade på den tidpunkt då natten var som svartast. Då skulle det kasta sig ut och överfalla dig. Rädd drog du täcket över huvudet och ropade på mamma. Hon tände lampan och gav dig en tröstande kram. Då tystnade ditt skåpmonster. Men är detta verkligen allt som krävs? Tystnar rädslorna av vår tid av några tröstande ord? Jag tvivlar.

Idag är det alltför många som har upplevt krig på nära håll och för vissa är krig det ända de har upplevt. Att ständigt gå och fundera på vem som kommer att dö härnäst är skrämmande. Vem vet om mamma lever i morgon eller om pappa en kommer hem ikväll? Kanske finns det inte någon familj att oroa sig för längre. Kanske är det redan för sent.

Krig startar ofta på grund av att människor lever efter olika religioner. I tillexempel Turkiet blir kurder jagade och förföljda för att de inte är som turkarna. Ska det verkligen vara så här? Ska folk hånas och dödas för att alla inte tror på samma Gud?

Många flyr från sina hemländer när kriget stormar runt husknutarna men det är som att fly från en rädsla till en annan. Att komma till ett helt nytt land där man inte kan språket, där man inte känner någon måste uppfattas som skrämmande. Man har lämnat sina hem och kanske även släktingar och vet inte när eller om man får återse dem.

En annan sak som är skrämmande när man kommer till ett nytt land är att man ofta möts av rasism. Ibland kanske det bara känns som ett litet nålstick i själen när någon tittar ner på en, andra gånger slutar det med sjukhusvistelse efter att man har fått tagit emot slag av ett brinnande hat. I själva verket är detta hat, detta missnöje, ofta byggt på rädsla. Människor är rädda för det som är annorlunda, det okända, saker de inte känner till, förstår eller relaterar till. Detta leder till att människor blundar och fryser ut folk de inte kan se några likheter med sig själva i. Det kan föda rasism och svartsjuka. Rädslan blir till en ond cirkel som föder hat och mer rädsla.

Att vara rädd och utfryst är även något mobbade får känna. Varje dag är för dem en pina och rädslan och smärtan färgar sakta själen svart och lämna djupa ärr. Det är svårt att vara modig och orädd när hela världen tycks vara emot en. Medmänniskor använder en som en slagpåse att avreagera sig på när deras eget liv är svårt och de behöver såra någon för att må bättre själva. ”Mobbade Anna kan jag ge mig på, det gör alla andra.” Att Anna sedan har en klump i magen stor som Mount Everest tycks ingen bry sig om.

Ett land som har blivit paranoid av rädsla är USA. Efter 11 september måste minsta kakbit kontrolleras, varje människa synas i varje söm, allt för att ”det” inte ska upprepas. Rädslan för terrorister är enorm och allt har satts in för att stoppa dem. Själv tycker jag inte att risken för terrorist attacker mot USA är så stor. Jag menar: Varför skjuta en höna som redan har fått panik och blivit galen?

I dagens samhälle är även rädslan för att misslyckas enorm. I skolan betyder det kanske ett sänkt betyg, på jobbet en löneminskning eller till och med att man blir avskedad. Mest rädd är man för att misstagen ska sluta med att man hamnar på gatan. De hemlösa skrämmer oss där de ligger smutsiga, håriga och ensamma i en urinlukt som sticker i nästan på stans gator och i tunnelbane- och pendeltågstationerna. Ofta sönder frätna och trasiga av droger av alkohol tittar de på oss med röda trötta ögon. Chansen att de ska kunna klättra tillbaka upp på samhällsstegen är liten. De lever ett liv vi föraktar och skäms för.

Ständigt gör människor runt och tänker att ”det händer inte mig”. Men tänk om det gör det? Om du tappar kontrollen över ditt drickande i morgon, du blir vräkt, förlorar jobbet, blir fast i drogträsket efter första blosset hasch: Vad säger du då? Vad gör du då? Det får framtiden utvisa.

Fobier är ytterligare en sak som skapar rädsla. Ofta vet folk kanske inte varför spindlar får håret på armarna att krulla sig eller varför just höjder får det att vända sig i maggropen. Ibland spelar vårt undermedvetna oss ett spratt och fobier är ett sådant tillfälle. Det finns så många olika fobier och så många sätt att handskas med dem. Försöka bota dem eller stå ut med att vissa saker får dig att kallsvettas. Det är varje människas eget val. Allt beror på hur man vill handskas med sin egen rädsla.

En stigande rädsla, främst bland unga flickor, är att bli sexuellt utnyttjad och våldtagen. Den smyger sig på en när man går längs svagt belysta landsvägar och mörka stigar i parken. När som helst en man hinna ikapp eller överraska en. Det är svårt att sätta något emot då man är liten och svag. Man är så fruktansvärt och mår så fruktansvärt dåligt men värst är nog maktlösheten. När väl olyckan är framme finns det lite man kan göra.

Denna maktlöshet hör även ihop med rädslan som kommer när till exempel en fordonsolycka inträffar eller när en nära vän insjuknar i cancer. Vad gör man när man inte har något att sätta emot när döden knackar på dörren? Även om man inte släpper in honom hittar han en väg ändå och det är man medveten om för det är skräcken över att behöva se på och bara vänta som sakta tuggar sönder känslor.

Precis som vi var rädda för det ylande skåpmonstret när vi var små finns det något som skrämmer oss även idag. Kanske är du rädd för spindlar, för att svälta, bli mobbad eller att förlora din familj. Jag önskar ibland att jag kunde tända världens alla lampor, viska tröstande ord i varje öra och för evigt jaga bort alla skåpmonster som skrämmer. Men jag vet att det inte går och jag är rädd att rädslan för alltid kommer att vara en del av våran värld.