Till toner av Winnerbäck smyger sig sommaren på. Men jag sitter här inne, här bakom glaset och vågar inte gå ut. Tårarna smyger i ögonen men jag vill inte släppa ut dem heller. Vill stänga dem inne, stänga allt inne. Inget ska ut. Ingen ska ut.

Fängelse. Jag ska skapa mig ett fängelse. Där jag ska låsa in regnbågen och gömma undan all fågelsång. Där solen ska bli söndersparkad av Satan och hans demoner och där gulliga små hundvalpar kan sitta och gny och skita på sig i ett hörn. För allting som skapar lycka och färg ska jag låsa in. Så att världen blir lika grå, svart och tyst som det här. Som det är här hos mig. Inom mig.

Katten stryker sig runt benen och piper svagt. Jag blänger bara argt på den och vänder den ryggen. Hör hur den tassar vidare längs parkettgolvet. Jag sitter där nöjt. Jag ignorerade den. Jag har makten. Jag är starkast! Men så minns jag kattluckan och flyger upp. Mycket riktigt, kisse-missen är nästan framme och jag får slänga mig längs golvet för att stoppa den. Sätter händerna för luckan och skiner upp i ett elakt leende. Fångad!

Men så når tonerna mig. De svaga tonerna av sommaren. ”...och vi har solen i ögonen och filmjölk överallt…” Långsamt tinar mitt vinterskal upp och hjärndimman klarnar. Mina fångar är inte fängslade, de är fängslande.

Katten buffar svagt på mina händer och jag släpper ut den i världen. Reser mig upp och går längs de blodspår mina uppskrapade knän skapade längs golvet. Ler ett stilla leende av lycka och tar på mig min jeanskjol. Det är tid att möta sommaren och jag kliver barfota ut genom dörren