Anna smekte mjukt med fingertopparna längs min nakna rygg. “Stannar du i natt?”, frågade hon. “Jag kan inte”, viskade jag och log mot henne innan jag rullade ur sängen och samlade ihop mina kläder. “Jag åtrår dig Anna”, sa jag i dörröppningen. “Men det är honom jag älskar”. “Jag vet”, svarade hon ömt och gav mig en slängkyss innan jag sakta stängde dörren efter mig.

Det var en mulen vårkväll och jag drog jackan tätare omkring mig. Detta hade varit våran sista kväll tillsammans. I morgon skulle Anna fara till Stockholm och lämna våran lilla stad. Lämna mig. Hon hade velat att jag skulle flytta med henne men jag hade bara sorgset skakat på huvudet. Var gång jag var med henne slog det gnistor om mitt hjärta och ingen smekte mig som hon. Men inuti mig brann en eld starkare än min åtrå för Anna; kärleks elden för Peter. För trots att jag hade bedragit honom kände jag ingen skuld. Jag och Anna var ett kapitel, Peter och jag ett annat. Det var honom jag ville dela mitt liv med, honom jag älskade. Lampan i porten blinkade hemtrevligt. Den hade varit trasig så länge som vi hade bott där men vaktmästaren hade aldrig brytt sig om att byta den. Han var för upptagen med att uppvakta gamla änkan Petterson på andra våningen. Kanske skulle hon denna vår våga ta honom till sig, ta en annan man än den hon numera knappt mindes. Långsamt klev jag uppför de grå trappstegen och svepte med blicken längs de bruna dörrarnas namnprydda brevinkast. På tredje våningen krafsade jag fram nycklarna ur jackfickan och låste upp våran ytterdörr. Gångjärnen gnisslade svagt och spred ett eko genom det tysta huset.

Omsorgsfullt låste jag dörren, klev ur skorna och hängde upp jackan. Tassade tyst genom den mörka lägenheten och in i sovrummet. Peter sov med ryggen mot mig och täcket löst omkring höften. Ljudlöst klädde jag av mig samma kläder som Anna en stund tidigare smekt av med sina mjuka händer. Jag kröp ner jämte Peter och sömnigt vände han sig om. Sin ena arm lade han under mitt huvud och den andra på min mage. Hans varma hud mötte min av vårvindar kontriga och jag rös till. Sedan log jag lyckligt och tog ett djup andetag när sömnen smög sig på. Jag var hemma.