Hon hatade dem så mycket. Varje gång någon av dem öppnade munnen blev det bråk. Hon kunde inte förstå varför de inte lät henne vara ifred och tog itu med sina egna liv istället. Allt hon längtade efter var att bli myndig så hon äntligen kunde slippa dem. Vad man egentligen skulle med föräldrar till hade hon aldrig förstått.

Bråken hade börjat strax efter att hon hade blivit tonåring och blev sedan bara än värre. Vad de än sa retade henne så otroligt mycket och hon frästa åt dem för minsta lilla. Innerst inne visste hon att det var hon själv som förstorade upp småsaker men om de inte var så klumpiga med orden skulle det inte bli några gräl. Satans jävlar!

Så kom den där dagen i april då hon blev hämtad från skolan av en butter taxichaufför. En kall kår längs hennes ryggrad och hon kände gåshuden sprida sig över kroppen. Var det någonting hon verkligen hatade så var det sjukhus.

När hon såg sin mamma ligga i den vita sjukhussängen brast någonting inom henne. Hennes mamma var alldeles blek och hennes kropp var täckt med slangar som om döden försökte fjättra henne till sängen. Gråtande sjönk hon ner bredvid sängen. Sakta tog hon moderns hand i sin och viskade tyst; ”förlåt mig” och kramade hårt om handen.

”Ut härifrån!” Hon ryckte till av det hårda tonfallet och vände sitt ansikte mot sin far. ”Försvinn!”, skrek han igen och slet bort henne från den arma kvinnan i sängen. Dottern tittade frågade på honom med backade skrämt undan när han kom närmare. ”Det är ditt fel att hon ligger här!”, vrålade han med ögon svarta av vrede. ”Du har varit så jävla jobbig och uppkäftig. Det är ditt fel! Ditt fel! Stick härifrån och kom inte tillbaka. Du är inte min dotter längre. Jag vill aldrig mer se dig!”

Hon sprang. Sprang som hon aldrig tidigare hade sprungit. Faderns ord ekade i hennes huvud och slog rot. Det var hennes fel! Hon var en hemsk människa, en människa som inte förtjänade att leva. En som förtjänade att dö. Tårarna fortsatte att strömma. Hon hade för länge sen slutat med sina tafatta försök att torka bort dem.

Han kom gående rakt emot henne men hon var för upprörd för att märka honom. Krocken var ett faktum. ”Flytta på dig!”, väste hon fram. Hon la knappt märke till att det var Jesper. ”Hur är det med dig egentligen?”, frågade han och tog tag om hennes axel. ”Släpp mig!”, fräste hon medan ha försökte skaka av sig hans hand. ”Men vad är…” Mer hann han inte säga innan hon ilsket bet honom i armen och han släppte sitt grepp om henne i smärta och förvåning. Trotsigt och bestämt tittade hon på honom med ögon röda av gråt. Snabbt skyndade hon sig vidare men det var redan för sent. Mot hennes vilja hade han sett smärtan i hennes själ. Det mörka hål som fanns inom henne hade skrämt honom på ett sätt han inte trodde var möjligt. Kanske var det därför han muttrade gned sin handled och lät henne löpa även fast han visste att hennes färd aldrig kunde sluta gott.

Sjön blänkte lockande och hon tillät sig själv att stanna för att hämta andan. Hon visste inte vart hon var på väg, bara att hon ville bort, måste bort. I samma sekund som hon fick syn på den gamla tvättlinan fattade hon sitt beslut. Hennes pappa skulle få som han ville. Hon skulle inte besvära sina föräldrar mer.

Maniskt klättrade hon upp på trädgrenen som hängde ut över sjön och band fast linan stadigt. Noggrant såg hon till att den inte var för lång. Pinan skulle inte vara längre än nödvändigt.
Snaran placerade hon långsamt runt sin hals. Hon tog ett sista andetag och andades in den friska vårluften. Ögonblicket efteråt släppte och taget om grenen och allting blev svart.