Tisha satt och stirrade ut genom fönstret. Hon kunde fortfarande inte, ville inte, förstå och acceptera. Hennes mamma var död. Borta, förlorad och begraven. Hon skulle aldrig mer skratta och le, aldrig mer gråta och skrika ut sin skräck och förfäran.
Tisha grät. För vilken gång i ordningen visste hon inte. Ensam var hon i den värld som skrämde henne mest.

Det hade varit en helt vanlig fredag. Tishas mamma hade hämtat henne efter fotbollsträningen. De hade skojat och skrattat som vanligt, innan Tisha hade lagt sig att vila i baksätet för att vara pigg inför kvällens övningar. Tishas mamma hade haft på radion lite svagt och njutit av att få vara tillsammans med sin dotter igen.
Plötsligt hade en stor, svart häst stått mitt på vägen och Tishas mamma hade varit tvungen att tvärbromsa. Bilen hade tagit sladd och Tisha skulle aldrig glömma sin mammas skräckslagna skrik när bilen mötte trädets hårda stam.

Tisha hade fått benet brutet på tre ställen och axeln fick opereras flera gånger på grund av lösa benbitar. Hon hade dock klarat sig. Värre var det med hennes älskade mor. Hon hade förlorat medvetandet för att aldrig vakna upp igen.

Det var sex månader sen. Tisha hade blivit placerad på ungdomsanstalt efter att ha totalvägrat att bo i en fosterfamilj. Hennes pappa visste ingen vart han hade tagit vägen efter skilsmässan med Tishas mamma. Polisen hade förhört henne gång på gång om olyckan. Tisha mindes det som en otäck dröm. Hur allt hade varit som vanligt, hur hästen plötsligt hade stått där, hur bilen slant, hur mamman skrek. Hon blev argare och argare varje gång polisen frågade om hon var säker på att det hade varit en häst som hade stått på vägen och inte en älg. Klart hon var säker! Den hade varit svartare än natten med ögon som det svartaste kol; döda och bottenlösa.

Sakta torkade Tisha tårarna och gick för att tvätta ansiktet. Stjärnorna sken lockande och Tisha beslöt sig för att ta en promenad. Hon smög sig ut genom dörren och andades in den friska kvällsluften. Det var en vacker kväll och Tisha kände sig gladare än på länge där hon promenerade gatan fram.
Så lyfte hon blicken och hennes blod frös till is. Framför henne på vägen stod det som poliserna försökt få henne att tro var en älg. Pälsen var svartare än natten och ögonen var som det svartaste kol. De stirrade döda och bottenlösa på Tisha och i hennes huvud ekade orden; “Det är din tur nu, det är din tur nu…” Hon såg inte billyktorna förrän det var för sent.