Johanna promenerade muntert genom skolkorridoren. Hon gnolade tyst på sin favoritsång medan hon öppnade sitt skåp och lade in sina böcker när en välbekant hand gled över hennes rygg. “Hej älskling!”, log hon och vände sig om. Tobias bruna ögon mötte hennes blå. “Men vad är det som här hänt?”, undrade hon och gav honom en lätt kyss på munnen. “Du är blek som om du hade sett ett spöke”, skrattade hon mjukt. “Det är något jag måste prata med dig om”, svarade han och hans hand darrade när han tog hennes i sin. “Kom!”, sa han. Johanna, som aldrig hade sett sin pojkvän uppföra sig på detta viset, följde funderande med honom.

De gick ut och satte sig på en av bänkarna utanför skolan. “Vad var det du ville prata med mig om?”, frågade Johanna oroligt och tittade på Tobias. “Innan jag börjar…”, sa han och försökte torka av svetten som flödade i hans handflator mot byxorna ”…måste du lova att inte säga någonting förrän jag är klar. Okej?” “Visst”, svarade Johanna och undrade mer och mer vad som hade hänt. “Du vet festen igår som du inte kunde gå på för att du var tvungen att plugga till kemiprovet?” “Klart jag gör! Var du rädd att jag skulle vara arg för att du gick? Men snälla Tobbe…”, började Johanna men avbröts av Tobias barska tonfall. “Avbryt mig inte! Jag sa ju till dig att inte avbryta mig förrän jag var klar!”, röt han och Johanna hoppade till. “Förlåt”, viskade hon tyst och blev mer och mer förvirrad. Vad hade flugit i Tobias? Han hade aldrig skrikit sådär åt henne förut. “Jo, på festen igår blev alla ganska berusad och jag försökte para ihop Tina med Micke. Micke var nyktrare än oss andra så han gick men jag blev sittandes med Tina och pratade. Vi började strula och innan jag visste ordet av var vi inne på toaletten och hade sex.” Han tystnade för ett ögonblick och viskade sedan; “Det var inte meningen. Det bara hände…”
Johanna grät sakta och ingen av de två på bänken yttrade ett ord. “Jag är ledsen”, mummlade Tobias fram. “Du är ledsen?!”, skrek Johanna. “Vad tror du jag är då?! Min bästa kompis och min pojkvän… Det här är inte klokt. Jag litade på er! Ni ska fan inte gå bakom ryggen på mig och göra något sånt. Fan ta er!” Johanna sprang in i skolan medan Tobias förtvivlat lät huvudet sjunka ner i händerna och undrade tyst för sig själv vad han hade gjort.

”…och festen var så cool! Alla var där!” Tina stod och pratade med några vänner när Johanna ursinnigt stormade in och störde dem där de stod i ett av klassrummen. “Oj då! Någon verkar vara på dåligt humör. Vad har hänt?”, undrade Tina och lade huvudet på sned. “Vad som har hänt?!” Johanna blev argare och argare för varje andetag hon tog. “Det borde ju du veta! Du är ju orsaken till det. Du hade sex med Tobbe igår!” De övriga slogs av häpnad och Tina försökte försvara sig. “Det hade jag inte! Vem har sagt det?”, sa hon med så säker röst som möjligt. “Tobias”, väste Johanna fram mellan tänderna innan hon flög på Tina och började slå och sparka allt vad hon kunde. Tina skrek av smärta och bad Johanna att sluta men Johanna hörde inte längre. Hon slog ut all den smärta som Tobias och Tina hade orsakat henne och hon grät mer och mer. Tillslut föll hon ihop i en liten gråtande hög på golvet utan några krafter kvar. Tina reste sig upp och viskade; “Du är ta mig fan galen!” och sprang sedan därifrån.
Tobbe kom i det ögonblicket in i klassrummet och strök en hårslinga från Johannas ansikte. “Låt mig vara!”, skrek hon och försökte komma undan men hindrades av tårar. Tobias gav inte upp och även fast Johanna skrek och slog, pressade han henne hårt intill sig och släppte henne inte förrän hans tröja var genomblöt och Johanna sakta sov, utmattad, i hans famn. Han kysste hennes panna och viskade tyst och sakta samma ord: “förlåt”.

Under tiden sprang Tina genom skolans korridorer. Hon lyckades tränga sig in på en av toaletterna och satte sig sedan på toalettstolen och grät och grät. Det var inte meningen att det skulle bli så. Johanna var hennes bästa kompis och aldrig att Tina skulle vilja förstöra för henne. Men igår så hade både Tina och Tobbe druckit lite för mycket och började strula av en ren slump. Hon kände sig ensam och Tobbe sviken av att hans flickvän föredrog en kemibok framför att vara med honom. Egentligen borde det har slutat med strulet, Tina visste det. Det hade redan gått för långt när de hade kyssts men Tina ville mer. Hon hade i princip tvingat in Tobias på toan och sedan hade det bara hänt. Hon ville inte förstöra för Johanna men efter att i år ha fått stå ut med att var singel och alltid komma i andra hand för sin bästa vän orkade Tina tillslut inte länge. Hade hon varit nykter hade det aldrig hänt och inte hade hon försökt skylla det hela på att hon ville hämnas eftersom det egentligen inte var orsaken. Tina ville att Johanna skulle vara lycklig, ville att Johanna skulle skina upp som en sol varje gång Tobbes namn nämndes. Tina visste inte, och förstod inte själv varför det hela hade hänt. Bara att det hade hänt och att hon antagligen hade förlorat sin bästa vän.
Tårarna fortsatte att trilla nerför hennes kinder, försökte dölja hennes växande skuldkänslor. “Varför Tina?”, frågade hon sig själv. “Varför?”

Johanna vaknade upp morgonen efter och fann att hon låg hemma i sin säng och möttes av solens glada strålar. Men Johanna var inte glad. Hon kände sig alldeles tom inombords. Tyst smög hon ner till köket. “Hej Hanny! Vad händer igår egentligen? Tobias kom med dig i famnen, la dig i din säng och gick sedan utan ett ord. Ring mig på jobbet om du behöver prata. Puss Mamma”, stod det att läsa på lappen Johanna hittade på köksbordet. Hon tittade på klockan. Kvart i elva. Inte tänkte hon ringa mamma på en bra stund. Hon skulle till skolan till varje pris. Tina och Tobias skulle inte tro att de kunde knäcka henne. Snabbt drog hon på sig ett par jeans och en polo, satte upp håret i en hästsvans och sprang mot bussen.

Hon entrade skolan mitt i en rast och allt verkade stanna upp när hon klev in i aulan. Hennes steg verkade eka när alla elever som hade rast vände sig om och bara stirrade på henne. De viskade tyst för sig själva och pekade men ingen släppte henne med blicken för en sekund. Tyst, med skärpt blick, gick hon fram till några av sina väninnor. “Var är Tina?”, frågade hon och alla runt omkring spetsade öronen för att höra vad hon sa. “Hon stack så fort du kom”, svarade en av dem. “Jag har aldrig sett henne så påklädd som idag. Hon har blåmärken överallt. Vad hände egentligen?” Johanna ignorerade frågan och fortsatte säkert: “Var är Tobbe?” “Han sitter därute på en bänk. Han bröt ihop totalt igår och har bara suttit där ute och deppat hela dan. Med vad har…” Väninnan hann inte avsluta sin fråga. Johanna vände tvärt på klacken och började gå. “Hälsa Tina att det finns mer för henne, klart att hämta!”, ropade hon utan att vända om. När hon klev ut genom dörren bröt livet ut i aulan och alla började prata. Men inte Johanna. Hon stod tyst och tittade på den figur som satt på en bänk med huvudet begravt i händerna och hennes hjärta slets itu. Hur illa han än hade gjort henne, var hans hjärta lika krossat som hennes.

Tyst gick hon fram och satte sig på knä framför honom. “Vad sitter du här för?”, undrade hon ömt och han lyfte sakta sitt trötta huvud. Hans ögon var rödsprängda och hans kinder våta av tårar. “Tycker synd om mina föräldrar som är tvungna att ha en sådan idiot som jag till son. Tycker synd om mina kompisar som har varit tvungna att dras med en sådan åsna som jag. Tycker synd om mitt hjärta som aldrig kommer kunna läka detta djupa sår. Tycker synd om min själ som alltid kommer vara befläckad. Men mest synd tycker jag om dig Johanna.” Han mötte hennes blick men slog snabbt ner ögonen igen. “Vet inte om jag någonsin kommer kunna se dig i ögonen efter det här. Vet inte om du någonsin kommer kunna förlåta mig. Vet inte om jag någonsin kommer kunna förlåta mig själv. Johanna, hur konstigt det än låter, älskar jag dig mer än någonsin. Jag kommer aldrig att glömma dig. Jag var en idiot! Vet inte vad som flög i mig. Jag är verkligen ledsen Johanna. Jag menar det! Och jag ångrar det av hela mitt hjärta.” “Jag vet”, viskade hon mjukt och torkade bort en tår från hans kind. “Det kommer inte bli lätt”, fortsatte hon sedan och tvingade honom att möta hennes blick. “Men vad sägs om att försöka igen?” Tobias såg upp och Johanna log mot honom. Han gav henne en lång öm kyss och Johanna tänkte att även om hon aldrig skulle kunna glömma det som hänt, aldrig kunna förlåta honom helt, så älskade hon honom för mycket för att någonsin låta honom gå.

När de hand i hand klev in i skolan igen var allting tyst och stilla. Rasten var över och alla hade återvänt till sina klassrum. Alla utom en liten figur som satt på golvet i aulan och lutade huvudet mot en vägg. Johanna kände genast igen Tina och all ilska rann ur henne. Johanna visste att hon var blödig men hon visste också att om hon hade förlåtit Tobbe, måste hon även förlåta Tina. De hade faktiskt varit två om det.
“Det är bäst jag pratar med henne”, viskade Johanna och nickade mot Tina. “Ta det försiktigt med henne bara. Du orsakade henne tillräkligt med smärta i går.” Tobias gav henne en snabb puss på kinden och begav sig sedan iväg till sin lektion. Johanna tog ett djupt andetag och började sedan gå mot figuren som sorgset hängde med huvudet.

“Hej”, sa Johanna blygt och Tina tittade skrämt upp. “Vi måste prata”, fortsatte Johanna sedan. “Får jag sätta mig ner?” Tina nickade tyst och Johanna satte sig ner bredvid henne. En lång stund satt de där bredvid varandra utan att säga ett knyst. Det var svårt att vet hur man skulle utrycka sig. Ingen handbok i ämnet tillänglig precis. Tillslut bröt Tina tystnade och henne rödgråtna ögon och kinder med mascararänder tittade på Johanna. “Förlåt!”, sa hon. “Jag vet inte vad annat jag kan säga. Jag har suttit och grubblat hur länge som helst men jag har ändå ingen förklaring till det som hände. Vet hur mycket Tobbe betyder och hur lycklig han gör dig. Ju mer jag grubblar desto mer förvirrad blir jag. Och desto mer förbannad på mig själv.” Tina tittade ner i marken igen och pulade lite med en sten innan hon tvärt vände sig till Johanna igen. “Johanna, jag vet inte varför det hände och jag förstår också om du aldrig mer vill se mig men jag ber dig, förlåt Tobias. Jag tar på mig hela skulden bara du förlåter honom. Han blev så förkrossad av det som hände. Trodde han hade tagit självmord när han först inte kom till skolan idag. Snälla Johanna, du kan väl förlåta honom? Jag vill inte vara skälet till att ha förstört era liv men nu är jag det!” Hon började gråta och stora tårar trillade ner på hennes trasiga jeans. “Förlåt Johanna, förlåt!”, mumlade hon och försökte torka bort tårarna som ständigt fortsatte strömma. “Jag förlåter dig”, viskade Johanna ömt innan även hon brast i gråt och de två förenades i en hård kram.
Johanna log i smyg. De två hon älskade mest hade svikit henne men hon hade fått dem tillbaka och nu skulle hon aldrig låta någonting komma mellan dem igen.