Och egentligen är jag ganska trött på särade ben och nakna solbrända bröst och stora rakade kukar, kåta blickar och läppar med sädesvätska och annan skit som man tvingas runka till sent på nätterna.
Och inte kan man sova heller, för om man försöker känner man hur hungrig man är och sömnlösheten bara blir påtagligare, fast man försöker äta fullkornsbröd så blir man fetare ändå och snart blir man som de äckliga otrevliga busschaufförerna som rattar de röda lokalbussarna med flaggor på, och inte nog med att de numera höjt priset från femton till sexton kronor som är ännu mer obetalbart för småmynt har jag kastat i havet, så tvingas man påminnas om sitt ödes lott när man ser de uttråkade busschaufförerna som ler tillgjort mot en om man lyckas betala jämt.

Blir världen bättre av att jag på lördagseftermiddan sover en stund innan jag äter nått gott och duschar och rakar mig och häller några droppar tax-free bakom örat, fixar frillan och blir sur över att jag har fult hår, häller på ännu mer kräm och sås från hygienhyllan i matvarubutiken innan jag får nog och tar mig ett järn varefter jag lunkar iväg genom den kalla natten till nått trångt mörkt ställe för att suga i mig två vinare? Blir den bättre?
Blir jag mindre ensam av att sitta där med ruset i halsen och sjunga oasislåtar med en kille i runda brillor och taskigt struken vit skjorta som jag egentligen inte ens känner och som mer och mer för varje misshandlande slag på den elakustiska gitarren framstår som mer och mer idiot, arrogant och glad är vad han är och han äcklar mig nog egentligen men jag är för full för att inse.
Misären i neonljuset tänker jag inte ens nämna.

Att sova på dagarna ger mig ångest för egentligen finns det ju så mycket man borde göra men ändå sover jag på dagarna eftersom jag är för hungrig för att sova på nätterna och mitt sömnbehov är enormt, så inte kommer jag längre fram med de fördjupande kurserna heller som egentligen är ganska ointressanta.
Och häromdagen läste jag om en man som hade ett namn som började på M och som bodde i ett hus på Hawaii och som någon gång under femtiotalet byggt en egen tjugofyrafots segelbåt. Och jävlar vad trevligt det verkade kände jag när jag läste, jag kan minsann tänka mig att ha ett hus på en ö i den stilla oceanen och snickra på en segelbåt trots att jag aldrig seglat.
Jag skulle förståss föredra att göra det på femtiotalet än under nödåret tjugohundrafyra, för på femtiotalet var Hawaii säkert med Japsarnas framfart i minnet inte lika mycket en dålig kopia av sig själv som idag.
Båten skulle jag döpa efter en gammal kärlek om jag bara haft någon, i dagsläget ser det ut som jag får döpa den efter en i toaletten nedspolad akvariefisk.

Nere på stan finns en mackbar med härliga räkmackor och en expedit som troligtvis är stum. Där sitter gymnasietjejer med tatueringar på halsen och äter och ler för skolunchen i det socialdemokratiska Sverige under nödåret är under all kritik liksom. Tjejerna äcklar mig egentligen inte men jag blir arg på mig själv för att jag slängde bort min gymnasietid på allt annat än söta flickor med tatuerade djur på sin hals.
Den stumme mannen i kassan gör inte en fluga förnär men jag önskar verkligen att han kunde lära sig kortmaskinen snabbt som fan så jag inte slår ihjäl honom nästa gång. Mackbaren monumenterar åttiotal.
Men vad hjälper det att önska? Ingenting som det verkar och det kanske bara är jag som inte riktigt vet vem jag ska vända mig till med mina önskningar och i gamla trygga folkhemssverige bubblar det av vrede och ilska för nu drömmer inte människor längre om ett grått liv utan om ett strålkastarliv då man är med i idol eller gör fastighetsklipp.
Mitt liv är färglöst och egentligen tycker jag att Kieslowski kunde ha låtit kvinnan i sin röda film dö någonstans i stormen ute på havet. Inte för att jag törstar efter blod och vill se sorgliga saker på tv, tvärtom, men om han nu är kritikerrosad borde han väl förstå att det vore konst att låta henne dö?

Men livet går vidare och ibland undrar man om det är bäst så och tjejen på gymmet i de tajta brallorna hon tänker säkert inte alls när hon såklart måste plocka upp sina saker från marken med rumpan på litet avstånd från de stackars killarna som egentligen bara vill träna ifred och vara ifred för alltid för den delen.
I utbildningslokalerna, i skolan, där går folk omkring och ser ner på varandra för de har minsann både läst det ena och det andra som den andre inte har och så är det alltid någon bakåtsträvare med en snygg sjal som går omkring och sprätter mer än de övriga när de dricker sitt kaffe och berättar hur roligt de haft hela helgen.
Helgdagen som från början egentligen kom till för att en snubbe i en gammal historia som författaren valde kalla för fader tog en kvart var sjunde dag, och för min del kan vi lika gärna slopa hela konceptet så man får ro.
Ro till ön med de vita liljorna.
I vilket fall är jag nog den enda på skolan som de inte går omkring och ser ner på men historien förtäljer inte att det beror på att jag aldrig går dit och ska jag någonsin gå dit tänker jag ha en brun skjorta och inget annat.
Vem ska tända min låga?