Om du bara kunde sluta le. Mot mig, åt mig. Så kanske jag skulle börja. Det är så här vi håller på. Utbyter tjänster, utan att någonsin ge något tillbaka. Bam, bam, bam säger det, eller vi, och så är hela jorden på kollisionskurs. Och jag som redan befinner mig i livsfara. På vardagsrumsgolvet inklämd i hörnet bakom teven, beblandad med sladdar. Ett tunt plasthölje var allt jag hade kvar. Några millimeter från tack och hej. Känns stimulerande på något sätt. Att känna sig hundraprocentigt säker utan att vara det. Några millimeter är aldrig hundraprocentigt säkert.

Men som sagt, kollisionskurs var vi inne på, och jag känner mig manad att ingå i den. Så jag bränner inte upp fotot på ditt leende utan lägger det bara ifrån mig. Stöttar mig mot tevebänken och drar mig upp nästan två meter närmare himlen. Vackert, tänker jag. Här uppe. Där jag inte befunnit mig på ganska ungefär ett dygn. Jag virar loss halsduken, fyra varv utan stopp, och torkar bort svetten med densamma. Tittar på termometern som ljuger och påstår att allt är som vanligt, ungefär 22 grader in och out ska vi inte tala om. För där är streck inblandade. Jag kliver ut i hallen och överväger fördelarna med skor men glömmer bort vad jag kommer fram till så jag hamnar i stövlarna istället. Kollisionskurs var det, ingen jävel kommer att ha stövlar på sig. Så jag kan alltid byta.

Jag hälsar på katten i trappuppgången och den förstår mig inte så allting känns bra. När jag kommer ut är det mörkt. Minusgrader och mörkt. Lika med vinter söder om norrland. Jag tittar på klockan som jag tydligen blivit av med så jag får inget svar utan fortsätter att vandra i ovisshet. Ner mot stan. Det hinner hända ganska mycket på en kväll, fick jag veta i förrgår. Eller ska vi säga att du hinner med ganska mycket på en kväll. Mitt liv till exempel.

Jag vinkar och ropar men taxin saktar inte ner så jag tar två steg rakt ut i gatan. Då bryter den mot kollisionskursen och väjar runt mig med jättesladd samtidigt som tutan trycks i botten. Sen blir allt tyst. Så där tyst som det bara kan bli efter att en tuta ekat mellan vägarna. Han kanske inte ville ha mina stövlar. Så vandringen fortsätter över mörka gator och övergångsställen som ingen lyssnar på förutom jag. Jag lägger mig med örat mot sträcken och utbyter tankar. Känner mig originell. Men inget som vill kollisionskursa kommer min väg längre. Ska jag behöva själv. Jag har ju alltid vetat vart du bor, och trots ett dygns offensiv förträngning gör jag det fortfarande.

Jag börjar slå på mig själv för att tina några grader. Springer psykrusher i mystiska mönster som ingen någonsin kommer att kunna urskilja. Och ja, tillslut hamnar jag där. Precis som jag alltid gör. Det sitter en fyra i järn ovanför porten men jag vet att det ska sitta ett a till höger om den också. Det tror jag knappast att han vet. Sånt tycker jag är viktigt att veta, sånt som inte är det. Jag vet också att portlåset inte funkar och att det bara är att kliva in och att inte göra det känns. Massvis. Liksom det definitiva beviset på att allt inte är som det borde. Bevis borde lönnmördas.

Jag är dock starkare än vad jag tror. Tar mig in, upp och framför. Sen låser det sig igen. Bara att läsa ditt namn får mig att kräkas tankar. Tur att jag har stövlar. För en stund sen var jag millimeter från att inte finnas och ändå är det först nu jag är medveten om det. Jag som kände mig så säker. Är han här vilket han inte är så är jag redan på väg ut genom rutan bakom mig. För att veta vet jag vad jag måste göra. Precis innan pekfingret nuddar ringklockan ångrar jag mig ändå och tänker alldeles för vackert. Jag knackar istället. Bam, bam, bam mot dörren. Bam, bam, bam säger hjärtat. Bam, bam, bam låter stegen på andra sidan. Låset vrids om och dörren kommer mot mig. Dags att krocka.