Jag hör inget. Jag ser inget. Bara jag kopplar bort det så gör det inte så ont längre. Klumpen i magen har kommit tillbaka, precis som den alltid gör. Det blir bara värre för var dag som går, för var minut. Jag har lärt mig att leva med det. Det är som en del av mig själv. Jag hatar det. Precis som jag hatar min näsa, min mage och det långa spikraka håret som jag hela mitt liv velat klippa, men inte vågat eftersom mamma skulle bli så ledsen då. Feg. Jag är feg som inte vågar någonting. Feg som inte vågar säga ifrån att jag inte vill ha håret i två flätor varje dag. Feg som inte vågar säga att jag inte tycker om kläderna min mamma köper. Kläder som var populära för tre år sedan. Min mamma vet inte sådant, hur skulle hon kunna veta?
Klumpen trycker på mera nu och blir som en stor sten som vill explodera inne i min tomma tårfyllda själ. Det är som om den inte vill att jag ska glömma, ens för en sekund vem jag är. Ett kryp. En mes. En fegis.
“Hora!” “Tönt!” “Hur kan du gå omkring och vara så ful?” “Du ska dö!” “Vi hatar dig!” Knuffen. Knuffen som får mina darrande ben att vika sig. Jag kryper ihop i fosterställning när sparken i magen träffar mig. Jag är van nu. Van vid sparkarna, skratten och de hemska skällsorden. Jag blundar. Jag hör ingenting. Glåporden, skratten, flinen, allt är borta. Istället sitter jag vid havet alldeles själv, jag tycker bäst om det så, och det enda jag hör är havets brus. Havets brus som vyssar mig. Jag är lycklig.
“Res dig upp då!” “Res dig upp för fan. Jag vill se på den fulaste varelsen i världen” Abrupt rycks jag tillbaka till verkligheten. Till klumpen i magen. Till minnet av hur usel jag är. Hur ful jag är. När jag inte gör som de begärt, sparkar de mig. I huvudet. I magen. Det flimrar till inför mina ögon. Allt blir till en enda massa som snurrar runt, runt. Jag försöker sätta mig upp men mitt huvud bara snurrar och jag vet inte vad som är upp och ner. Blod droppar från mitt ansikte, jag dreglar. När jag rör mig lyder inte min kropp. En spark till, sedan går de. Klumpen i magen är borta nu. Istället har den ersatts av en tomhet i hela min kropp. Övergiven ligger jag kvar på det kalla gruset, som en cigarettfimp man trampar på om och om igen, och en tår rullar ensam ner på min blodiga kind.