Soffan är nersutten och mjuk som masonit, här finns jag på min rumpa.
Radiobruset är inte för mig, jag vill lägga mig ner och sjunka in i drömdjup, byta kanal.
Önskar att natten kunde föröka vackra tankar och drömbilder som inte existerar, även om morgonen.
Verkligheten är bister.
Min bomullsbeklädda bakdel har fått masonitsmak och jag sniffar metangas.

Rädd att benen är för orakade för att bära mig ens till kaffebryggaren.
Det gör ont i kroppen.
Verkligheten är bister för den som hellre drömmer än upplever,
för mig som hellre ligger än står.

När inspirationen inte infinner sig är texter som denna min enda lösning,
det är tydligt nog.