Eller: Hur viss “elit” vältrar sig i avregleringar och köper stadsjeep för pengarna.

I dagarna har man kunnat läsa om prisutvecklingen på de sedan EU-inträdet avreglerade monopolmarknaderna i Sverige. Syftet med avregleringarna var att bereda väg för fri konkurrens och därmed lägre priser. Trodde man. Vad som hänt är istället att priserna har stigit kraftigt i nästan alla fall. Endast på telemarknaden har det blivit billigare, dvs. då man jämför de relativt få tjänster som erbjöds innan avregleringen med dagens motsvarigheter. För vissa torde denna prisstegring vara ett besynnerligt faktum, för egen del är de föga förvånande. Bland ingredienserna i avregleringen återfinner man människans alltjämt inneboende egoism tillsammans med idén om fri konkurrens, och när dessa blandas kostar soppan oftast mer än den smakar, ..åtminstone för alla oss som inte får vara med och leka direktör i de nya aktiebolag som avregleringen orsakar.

Konkurrens, tävling, kamp och strid manar alla till samma kostsamma strävan. Det handlar om att vara bäst och att vinna. På de avreglerade marknaderna handlar det alltså om vem som tjänar mest pengar, vem som har mest kunder, vilket smaklöst nog har starka samband med vem som lägger mest pengar på mer eller mindre rumsrena marknadsföringsåtgärder… Kostnaderna för dessa vältras naturligtvis över på produktens pris, därav en del av förklaringen till soppans beska bismak..
Den andra förklaringen består delvis i löneanspråken hos dem som får leka chef och hos den redan penningstinna societet som får äga och ha makten i aktiebolagen. Dessa nöjer sig naturligtvis inte med att på strikt ädla grunder skänka människor arbetstillfällen och erbjuda konsumenterna en superb, billig och oumbärlig produkt. Självklart måste gubbarna själva vinna allra mest, ty det är ju dom som är “eliten” och har makten, och av ännu inte helt utredd anledning är de därmed självklart värda alla dessa pengar… (åtminstone enligt dem själva tycks det).

Kort sagt, på den avreglerade marknaden betalar vi även för konkurrensen och för elitens habegär. Det gjorde vi inte innan avregleringen, åtminstone inte i samma vansinniga utsträckning. Att så telemarknaden åtminstone ger skenet av att fungera enligt teorin är lätt att förstå. Före avregleringen bestod utbudet till största del av tjänster i det fasta telenätet och dess fasta telefoner. Sedan dess har utbudet som bekant exploderat, och vi har aldrig betalat så mycket för telebolagens samlade tjänster som vi gör idag. Förmodligen hade alltsammans varit billigare i reglerat skick, ty då hade vi sluppit mycket av marknadsföringskostnaderna och elitens girighet..

Vad gör då girbultarna med alla dessa pengar? Jo, några spacklar sina mindervärdeskomplex med något så ytligt och egoistiskt som en stadsjeep, allra helst Volvos nya bensinslukande V8 på 315 hästar förmodligen. Vad de har med dessa bilar att skaffa i det kapitalistiska huvudsätets asfalterade betonggytter kan vara svårt att greppa, men gräver man något i människans svaghet och natur så finner man antagligen svaret.

Människan vill bli älskad och beundrad. Hon vill få uppmärksamhet, hon vill sitta högt, hon vill vara stor. Konkurrensen om uppmärksamhet är enorm i dagens samhälle, och när människan tar till medel på bekostnad av andras välbefinnande så handlar det om ren egoism, rentav omoral. Hon bryr sig inte om att den hon eventuellt krockar med sannolikt löper större risk att dö än hon själv. Hon bryr sig inte om att just hennes bil smutsar ner mer än andra, bara hon själv får sitta högt och glänsa lite extra. Är det vettigt att folk som har komplex ska förstöra andras miljö? Vill man vara lite elak så kan man faktiskt formulera frågan precis så. Självklart är det inte vettigt, men att ha obegränsat med prylar och pengar är ingen garant för att man automatiskt får uppmärksamhet och blir lycklig. Även de förmögna söker därför ständigt bekräftelse, ofta i ren desperation. Och i brist på äkta storhet och visdom så bejakas egoismen, ytligheten och kapitalismen – tre glosor som ofta tycks gå hand i hand..

Varför vill många rika bli rikare och äga stadsjeepar utan att de har några egentliga praktiska behov? – De små vill känna sej stora…