{k}Jag vet inte varför jag är så förbannad. Jag vet bara att du och jag går omkring här, hand i hand i industriområdet, ensamma som så när på en bondkatt som förföljer oss. Den måste vara sällskapssjuk. Men jag vet inte varför. Jag vet inte varför jag är så förbannad. Jag vet bara att jag vill sparka på den där containern tillsammans med dig. Är det för mycket begärt?
{/k}

Jag tänder en cigarett och blåser ut röken och du ser dig omkring, rastlöst, som om någon följt efter oss hit. Det står skrotade, ihoptryckta bilar ovanpå varandra i rader härintill och jag vill in och titta men du rycker mig åt andra hållet. Jag ser en lastbil med motivlackade sidor och jag måste gå fram för att se vem det är som lackat. Du talar rakt ut i den lite fuktiga luften och jag ser ned i asfalten medan jag går.

Det är öde här. Klockan är fyra på morgonen och jag försöker se mitt liv framför mig; Vart det är på väg. Hur jag än försöker kan jag inte ens se hur det kommer att gå ens till första krönet i backen framför. Jag vet inte vem jag är längre. Det är tur att du vet det, för jag har mist alla mina fjättringar. Jag vet inte ens om jag vill vara kvar i den här situationen jag befinner mig i. Jag känner mig maktlös, förbannad. Jag tänder ännu en cigarett strax efter att jag släckt den förra. Jag behöver egentligen syre och inget gift som proppar upp möjligheten att se klart men vad ska jag göra? Jag är stressad. Jag är orolig. Det river i mig som ett ilsket djur. Jag berättade om den där klon för dig? Minns du klon?
Ibland drabbas jag av en känsla, som om det är en liten, bitande vass fågelklo som sluts runt bröstets mitt. Den ökar i styrka med jämna mellanrum och ibland gör den så att jag inte kan andas.
Det må vara en jävla poetisk klyscha, men det är sanningen, hur patetisk den än må vara. Klon sitter i bröstet nu. Jag ser ut över de kalla omgivningarna och trycker din hand hårdare. Blundar. För en sekund ser jag några ansikten fladdra förbi. Mamma. Du. En vän. Jag har en melodi i huvudet som inte vill försvinna. Du vänder dig mot mig.
“Jag vill så gärna förklara hur jag känner, men jag har aldrig varit bra på att prata om känslor” säger du och jag tystar dig med ett stilla huvudskak.

“Det är struntprat, för du kan prata om precis allt bara du vill” säger jag, enkelt. För det är ju så enkelt. Jag vet att du kan. Jag vet att vi har varandra, det är det som hållt mig uppe de senaste månaderna men ibland blir den där smärtan lite för stor ändå. Du kan döva bra mycket, men du kan inte döva allt. Jag känner hur det kryper på. Känslan av maktlöshet och ensamhet, fan! Det spelar ingen roll hur mycket jag vill trycka bort det. Någonstans måste ångan pysa ut. Det har bildats ett tryck och jag måste förlösa det, men jag vågar inte lätta på ventilen för jag är rädd att jag mister greppet. Har du någon aning om i vilka banor jag tänker? Ja, det har du. Du förstår. Jag vet att du gör det, men helvete ska det behöva vara så svårt? Jag brottas med de här jävla patetiska frågorna hela dagarna. Och jag ser på dig, ser din handfallenhet och din uppgivna blick och jag känner hur jag skiter i hur mycket eget bagage jag har att bära på, jag vill ta dina besvär och packa dem i min egen ryggsäck. Jag kan bära dem åt dig. Det gör ingenting. Jag är van.

Ett metalliskt, klickande ljud hörs från bakgatan vi just lämnade. Ingen av oss vänder om för att se vad det är. Vi fortsätter bara gå. Jag tar itu med det nu, jag ser det framför mig men jag kan ändå inte se något sammanhang i det. Fan, jag har satt mig själv här. Jag fattar inte hur människor kan se mig som en så stark varelse, en så stursk människa. Jag är inte det. Det är bara make-up och teater. Fan. När jag var liten hade mamma en sådan där teatermask i gips på hallväggen. Den skrämde skiten ur mig, för den hade inga ögon. Bara gapande tomma hålor. Men om man satte ett ansikte bakom den så fanns där ögon. Det är en sådan mask jag bär. Varje jävla dag bär jag den och jag är en sådan jävla mes, en sådan jävla feg och vek varelse att jag inte ens vågar lätta på den. För vem är jag, om jag inte är maskens bärare? Vem är jag när jag är naken och avklädd? Ingen. Jag är ingen. Jag är en feg jävla vekling och jag vet om det. Men ingen annan förstår det.
Jag vet att många blir rädda för mig. Några säger att det har med ögonen att göra. Andra säger att det har med utstrålning att göra. Jag skiter i vad det är – för mig är det bara yttre attribut och det kan inte kategorisera mig för som jag tidigare poängterat så är jag fejk. Jag är ett skal av plast. Tar du bort det här, den här tröjan, det här sminket, den här blonderingen, de här ringarna – så har du en sorglig ursäkt till människa. Jag tror inte ens att mina vänner ser hur svag jag är. Hur lätt jag vacklar för några ord. Hur ensam jag är inuti. Hur patetiskt jag tycker att det är att jag är sådan, och hur patetiskt det känns att säga det. Hur gärna jag än skulle vilja så kan jag inte känna samhörighet, gemenskap med dem, med någon. I ett rum fyllt av människor är jag som belyst av en strålkastare; alla betraktar mig och väntar på att ord skall komma flygande ur min mun. De väntar på att man skall rädda dem, roa dem. De väntar på att någon annan skall skapa begreppet gemenskap med dem. Så jag gör det. Jag bollar med mina ord och muntrar upp dem medan klon biter sig fast allt hårdare. Jag ser hur de gråter och sträcker ut händerna efter mig i hjälplöshet och jag hjälper dem upp. Varje gång. Men jag sträcker aldrig upp händerna efter hjälp när jag faller. Det är det som är felet. För mig känns det som tvång; som att pådyvla dem mig. Jag vill inte med det dåliga samvetets hjälp erhålla någon som helst medlidande. Jag gör så många fel och jag vet att de kritiserar mig. För varje liten pik, för varje liten mening ökar rädslan, rädslan att de ska komma på mig. Inse hur jävla vek jag är.

Vi stannar och hämtar andan och jag ser ned i marken. Jag tänker på hur mitt liv har varit fram tills nu och jag är inte det minsta stolt över vad jag åstadkommit. Inte det minsta. Jag kunde ha gjort bättre ifrån mig och jag kunde ha lärt mig mer. Jag kunde ha ansträngt mig mer men samvetet säger mig att det inte är lönt att älta det som varit. Ändå kan jag inte släppa ett skit. Jag kan inte släppa det faktum att jag hela tiden känner mig så övergiven av allt och alla, jag kan inte släppa det faktum att jag måste förlora hela tiden. Att jag måste förlora människor och saker omkring mig för att överleva. Jag klarar inte av tanken på döden, den griper tag i mig som en gastkramande jävla massa och jag kan inte umgås med mina egna tankar alldeles ensam längre, för de förtär mig! Jag orkar inte lyssna på människors teorier om vad som händer, jag orkar inte lyssna på människors kritik längre. Jag orkar inte höra att jag gör fel, att jag borde göra bättre, att jag borde skaffa mig ett bättre liv. Varför ska de utnämna sig själva till mina domare? Varför är det jag som måste lyssna?

Jag vet att allt det här bara är ångestladdat svammel och jag undviker att skriva ner det i många andra fall. För jag tycker att det skrivits nog med ångestladdat svammel runtom i världen. jag tycker att det har avhandlats nog hur laddad en människas inre ångest kan vara men jag måste få det ur mig. Jag måste lätta på ventilen och jag är ledsen, det är precis så här löjligt det blir då.
Vi kommer hem och musiken är den enda tröstande näsduken jag kan komma på, så jag trycker play i winamp och pluggar in hörlurarna. Du går omkring härinne som ett skadat djur och vi talar inte så mycket alls med varandra men det gör ingenting- Det är ingen tryckande tystnad, snarare en förlösande. Min nacke ömmar och du kommer mot mig; lägger dina händer om mina skuldror. Tyst gnuggar du in lättnad i mina muskler. Jag sluter ögonen och återigen så är de där igen. Alla människor jag skulle vilja berätta så mycket för, men som inte kan lyssna. Alla ansikten jag förknippar med känslor. Jag ser pappa, som är så långt bort man kan komma som människa. Jag ser mamma, som lämnat mig mentalt för länge sedan. Jag ser dig. Min enda måttstock för trygghet. Jag ser vänner. Jag ser mig själv. Mig själv, instängd i en kub.

Och musiken fortsätter spela som om ingenting har skett. Och när jag tänker efter, så har det inte det heller. Ingenting har ju skett. Och det är det som är hela problemet.