2002 blev året då den förnuftiga människan slutade att äta. All mat som fanns var antingen besprutad med gift, cancerframkallande eller framställd på ett långt ifrån naturligt sätt, och framstående forskare hade kommit fram till att de som åt mat löpte långt större risk att dö än andra. År 2010 förbjöds maten, då den tydligt utgjorde en allmän hälsorisk, och istället blev man tilldelat piller som innehöll alla de näringsämnen man var i behov av. Detta betraktades av de som styrde som en stor framgång för vetenskapen, och man räknade med att det på sikt skulle leda till att människans livslängd tredubblades!

Åren gick, och människan hade aldrig varit så frisk som nu! Med växterna och djuren utrotades sjukdomarna, och allteftersom den skadliga maten eliminerades tvingades läkare efter läkare att byta yrke. Femhundra år senare hade den äldsta människan klockats till 326 år, och medellivslängden blev bara högre och högre. Alla kom att spendera de sista hundra åren i respirator, men vad gjorde det då man nu levde långt längre än tidigare?

Då alla frälstes från sjukdomar och de andra tråkigheter som maten fört med sig, blev antalet barn som föddes lägre, samtidigt som den äldre delen av befolkningen blev större och större. De arbetsföra individer som fanns att tillgå behövdes ständigt inom äldrevården, vilket beklagligt nog gjorde att ingen längre fick tid över till annat. Var dag gick man till sitt arbete där man tog hand om de gamla, gav dem deras piller och tog med dem ut på en promenad i den kala terrängen. När man passerade de hundra hamnade man själv på hemmen där man sedan satt och åldrades tillsammans med hundratusentals andra.

I början hade folk faktiskt pratat med varandra, om tider som förflutit och om det stinkande och smutsiga samhälle tidigare generationer tvingats leva i. Med tiden blev dessa minnen allt vagare, och eventuellt kom man till en punkt där man helt enkelt upphörde att tala på hemmen. Allt som behövdes sägas var sagt, och allt som man behövde veta visste man redan. Utvecklingen hade stått still i ett par århundraden, så under ett trehundraårigt liv var det inte alls svårt att lära sig allt som där fanns att veta. Världen var kliniskt perfekt, anpassad till människokroppens bästa, men den upptäckande och fantiserande delen av själen dog sakta ut. Mänskligheten försjönk i ett dvalliknande tillstånd där varken glädje eller sorg existerade. Monotonin var total, men frisk var man!.

Tusen och åter tusen år senare var en liten pojke ute på sin månatliga promenad runt bostadsmodulen. Han gick i samma spår som alltid, och som alla andra, hans blick var sänkt mot markens gråa yta. Den tomma blicken stirrade monotont på det djupa spår som tusentals fötter lämnat efter sig, en stig som inte ledde till annat än högre ämnesomsättning för has fulländat friska kropp. Hans blick fastnade plötslig på något som stack fram i den mörka väggen, ett föremål som inte kunde vara skapad av någon människa. Trots att varje del av hans hjärna och kropp sade nej, greppade pojken instinktivt den förstenade frökapseln, vickade loss den och stoppade den på sig. En instinktiv handling som för en sekund återupplivade någonting hans döende själ från födseln försökt att förtränga.

Väl hemkommen till sin bostadscell bytte han, precis som reglementet föreskrev, om till nya rena kläder. När han drog av sig sin klädesdräkt föll det lilla fröpaketet med en smäll i golvet, och exploderade i ett olycksbådande moln som snabbt letade sig in i rummets mest otillgängliga vrår. Pojken noterade det inträffade, och gav sig omedelbart i kast med att städa upp röran med hjälp av det urval av totalt neutrala kemikalier som varje cell var utrustad med. Efter att ha dubbelkollat rummet gick han till sängs. Åtta och en halv timmes drömlös sömn senare vaknade han.

Dagen som följde var pojkens tionde födelsedag, och som alla andra tioåringar var tiden kommen för pojken att transfereras till arbetsblocket. På given signal gick han ut ur det ödsliga rummet, och när han lämnade cellen kunde han höra hur den bommades igen bakom honom i väntan på hans första semester. Han visste att det skulle stå där orört nio år senare då han skulle komma att återvända för första gången, men tiden skulle gå allt annat än fort. Hans steg dog sakta bort i korridoren och pojken försvann i skuggorna.

Den sovande människan kommer snart att väckas. Planeten kommer återigen att spira av liv och växtlighet, men inte riktigt än. I en avloppsbrunn i en cell gror en ny dag för ett folk som inte längre lever, en kraft starkare än någon människa eller maskin river upp stora sår i den förhatligt konstgjorda perfektheten. Någonting blommande kommer att bryta mönstret hos en nittonårig pojke, kommer väcka instinkter till liv som är starkare än alla vanans mönster.

Men inte riktigt än.

Inte riktigt än.