I ett grått metallanrikningsverk någonstans i västerbottens inland, fann jag den. Sommarens stora dikt. Det var någonstans mellan cyanidtankarna och mek-verkstan. Det var i en trång gång med dunkel belysning, väggarna var av betong, det var smuttsigt, kallt och det doftade svagt av cyanid. Ljudet från det utanför ihållande regnet kunde inte leta sig ner till plattsen som var halvt under jord. Där stod det, skrivet på en dörr med spretiga svarta versaler, av en uppgiven sligräv, någon gång mellan sextiotalet och dagens datum, enkelt och uppgivet konstaterande:

Sommartid
Vintertid
Hösttid
Vårtid
Alltid

Slötid
Dötid
Övertid

Fritid
Sovtid

Framtid
Istid

Det var sommarens stora poetiska höjdpunkt för mig. Aldrig har någon fångat en känsla så bra.

Denna någon är alltså INTE Krivokratsov.