kisa

tills det är förbi
tills det sipprar fram
som fragment genom leendet

ögonen kan vila i natriumljusets flimmer

somna om

och vakna

till en abstraktion utan motsvarighet;
en icke-existens i fullt dagsljus
en annan vindriktning

håll i mig

tills huden vitnar
tills stearinet krackelerar

vi kan väl prata om allt, klappa händerna o smacka med munnen
frossa i poänglöst smicker, jollra som delfiner
bara vi slipper

känna efter

kan vi inte fortsätta låtsas-se, mumla med stesolid i munnen
bara det är tillräckligt oviktigt och långt borta
tonårsfnittrigt onyanserat

bedövningspilarna kliar i nacken

kan ingen vaccinera mig
mot min egen konvalescens, ge mig en karta
med cyanidkapslar i glad magenta

innan frostpuffarna avslöjar

att jag är ensam kvar i dunklet, lite vid sidan om alla andra

ingen nejlika blänker i knapphålet

det blåser och jag

går min väg