Mörkret gjorde sitt bästa för att tvinga resterna av den sedan länge flydda dagen in i total kapitulation och nedläggande av vapnen. Stridslyckan var medelmåttig, men det var inget angriparen kunde lastas för. Omständigheterna och hela världen var inte gynnsamma för en strid av det här slaget. Då var ändå slagfält och tidpunkt vald med skicklighet anstående en av dåtidens stora fältherrar. Fjärran från all störande bebyggelse. Skärmad från asfaltsdjungeln av en verklig sådan. Om än tämjd och försedd med ledband och säkerhetsbälte. Från att varit en vild best som jagat över vidsträckta vidder under en klarblå himmel och strålande sol var den borttynande tillvaron som instängd svår att uthärda. Omringad och ihopträngd, på en yta ej ens bevärdigad att kallas bråkdel, av en hårdhet låg bortom förståndets gränser. Svart och grått i en konstgjord symfoni förhindrade utbrytningsförsök och bestraffade dem med att göra anspråk på ytterligare landområden.

Alla dessa våldshandlingar och den egna kampen till trots fick vår kamp pågå ostört. Längst in runt den punkten vid vilken marschstopp är ett måste om resan ut skall förhindras. Där i hjärtat, var det ännu orört och fredat från mänskliga ingrepp. Därför var det märkligt att återfinna en stenhäll i dagen, en yta som genom åren inte uppslukats och överhöljts av ett skyddande jordlager. Nu upplyst av det skumma ljuset. För trots att timmen var sådan att det vanliga folket drog sig för att ge sig ut i skogen av rädsla för skurkar och banditer, var mörkrets kamp förgäves. Ridån av träd plockade förvisso bort stadens ljud, de hölls på plats på sin svarta arena. Några spelare fanns det som inte skrämdes lika lätt som skogsbesökarna. Ljuset däremot fanns inget att göra åt. Det tog omvägen via himlaspegeln och några träd höga nog att förhindra det fanns inte. På vägen passade den konstgjorda halvdagern på att dränka stjärnorna och lämna den tunna månskäran ensam kvar på den mörka bakgrunden. Det var som sagt ett förlorande slag som fördes av mörkret som snart skulle bli tvungen till en förnedrande reträtt utan att just ha åstadkommit något.

Stunder som denna brukade platser som denna ligga fullständigt öde tvärs emot den gängse, skrockfulla bilden av verkligheten. Stråtrövarnas tid var sedan länge förbi. De kriminella elementen hade anpassat sig de med och återfanns där koncentrationen av åtråvärda ting var större. Den värsta och mest slipade sorten hade helt övergivit den tidigare bundsförvanten; natten. Istället vandrade de helt öppet runt på gator och torg som vem som helst.

Den här natten var dock annorlunda. Samlade på stenhällen var ett sällskap om fem. De satt jämt utspridda på en cirkel och från var och en sköt det ut fyra band av eld. Dessa svävade strax ovanför marken och halvvägs sammanstrålade de och bildade direktlänkar mellan samtliga deltagare. För att få en mer rättvis fördelning av avstånden följde banden grannar emellan den tänkta cirkelns omkrets medan de övriga sökte sig den rakaste och snabbaste vägen. Alltsammans för att bilda ett regelrätt pentagram med en person i varje spets på stjärnan. Om inte redan det övernaturliga hade väckt misstro kunde väl symbolen göra det. Det ockulta är inte normalt och därför måste det ses med skeptiska ögon. Nu var de fem de enda som vågat trotsa skogens imaginära hot om våld. För dem var detta antagligen lättande då det annars kunde ha blivit både en och annan polisanmälan. Visserligen hade dessa säkert runnit igenom systemet obemärkta för att till slut hamna hos Fox Mulders uppsagde kollega. Till och med på den nivån skulle det vara svårt att gå vidare. Mörkrets tillkortakommande var inte fullkomligt och den icke närvarande betraktaren skulle ha haft mycket svårt att återge något mer än fem varelser i en ring, utövandes någon slags ritual. Den svävande elden hjälpte inte till att vidare belysa situationen. Mystisk som den var tycktes den instängd där den löpte fram. Att den gav upphov till ljus var tydligt, men det sökte sig direkt till ögonen utan att på vägen speglas i och förtydliga omgivande strukturer. Det hjälpte inte hur än mottagarpositionen förändrades. Förhållandet var alltid detsamma. Att närma sig eller tillföra eget ljus kunde ha varit avslöjande alternativ, men något i helheten gjorde detta opassande. Likt att som främling bryta sig in i ett personligt samtal på stolsraden framför. Bara det att det här var långt mycket kraftigare. På det planet fanns det inga fördelar att hämta för den icke närvarande. Försköts dock den sensoriska tyngdpunkten bakåt och ögon ersattes av öron gick det att inbilla sig en upphöjd position i tystnaden. Den var kapital och krossande. Perfekt till den grad att tankar blev tydliga där de flög genom luften.

Den räddhågsne, redan mitt i vändningen som skulle rikta näsan mot närmaste telefon kompatibel med polisens larmnummer, tolkade vad han hörde på sitt sätt; Där var djävulen, demoner, blod och väntan på första bästa utomstående som kunde bidra med denna livets vätska.

Den mer lyhörde lyssnaren uppfattade också detta, men såg halvsanningarna där emellan. Där var något okänt inblandat, något som gick utanpå förståndet. Efter bästa förmåga beskrevs den, målades upp med den omständliga komplexitet som var ett måste. Irrgångarna var många och ändå var detta blott en eller några enstaka pusselbitar bland många fler som inte fanns tillgängliga. Någonstans i en av de första återvändsgränderna skymtade djävulen och det var motivation nog för många att avbryta sökandet och ta till harvärjan. En diabolisk försvarsmur. Redan efter ett ögonkast hade den svartmålat de fem hos stora delar av befolkningen. Detta utan att deras avsikter klargjorts på något sätt.

Efter att bilden färdigställts efter bästa förmåga kunde de som inte redan skrämts på flykten ana sig till ett rop på hjälp. Det var i stundens stora osäkerhet, till och med kvintetten i centrum tvivlade, mycket svagt och saknade bestämt mål. Ett nödrop utkastat i stormen eller ett varningsrop för en inbillad varg som gick ut till alla som ville lyssna. Men vilka skulle det vara? Alla de som aldrig stått samlade i en ring runt det som skett hade redan flytt. Till på köpet hade de aldrig varit där, så hur skulle någon kunnat höra något? Hoppet om räddning fanns inte. Reaktionerna uteblev, inte ens himlen lämnade någon respons på att bönen hade ägt rum.