Solen skiner och han ser det, men kan inte känna det. Han bländas av ljuset men känner ingen värme. Vinden viner och löven dansar på marken, men han kan inte känna det heller. Det här nya är skrämmande, det borde inte vara, sinnena säger honom olika saker och han blir yr. Han får panik och börjar känna efter utmed väggen, denna osynliga vägg som håller honom fången, i jakt efter en öppning. Men vart han än riktar sig växer en ny vägg fram, större och ogenomträngligare än den förra, och han blir räddare och räddare. Syret börjar ta slut nu också, och han får svårt att andas. Desperat samlar han sina krafter och flyger med våldsam kraft rätt in i väggen framför sig, i hopp om att den ska ge vika. Men förgäves. Allting runt honom snurrar nu; den blåa himmelen som en ocean ovanför honom, och vinden, och solen, och hans eget huvud. Allt som hörs är vingarnas frenetiska flaxande mot glaset, och han kan känna sin egen puls. Det luktar främmande också, instängt och unket och farligt. Det blir svårare att andas, och ljudet av vingarna blir allt svagare och ryckigare, innan det dör bort helt. Fjärilen ligger stilla en stund på botten av burken, och de svarta ögonen ser på mig och det sticker någonstans, men inte länge, nu är det borta. Jag ser hur högra vingen sakta lyfts, en sista gång, bara för att visa att den kan, men sen blir det helt stilla. Försiktigt öppnar jag locket och häller ut den livlösa insekten i min hand. Jag blåser på den och vingarna fladdrar till. Sakta lägger jag ner den i den svarta asken, tillsammans med de andra. Ännu en själ till min samling.