Ett sorts självvalt utanförskap som hon så sakta tvingades till
Människan är anpassbar och har tendenser att göra sådant hon egentligen inte vill
Med bandet inställt på rewerse försökte hon ta tillbaka allt som hade hänt
Men känslorna var starka och benhårt lät de henne aldrig glömma vad hon en gång känt
Minnen från den korta men svunna tiden går endast i svart och rött
Inga gråzoner, inget löjligt hopp, bara fallna löv som en gång dött
Den tid som varit kom så sakta ifatt och marken försvann under hennes bara fötter
Utan fotfäste stod hon nu i vägskälet utan någonstans att plantera sin rötter
Tiden som hann ifatt försäkrade att allt inte skulle bli som förr
Inget mer utanförskap och inget mer viskande bakom en stängd dörr
En lång resa, ett mål, en tillfällig slutdestination
Barndomens vänner på alla dess sätt, såg hon i en mörk vision
Ett sorts självvalt utanförskap utan några egentliga alternativ
Spelar sin roll, sätter bandet på repeat och en önskan om ett annat liv