Mer än 75 % av jordens yta utgörs idag av vatten. Av denna genomskinliga vätska kan vi finna nästintill oändliga hav. Men av allt detta överflöd är det endast en bråkdel som är drickbart sötvatten. Denna lilla procentandel, 2,5 % ska räcka åt världens växande befolkning på drygt sex miljarder invånare. Flera organisationer däribland FN har redan slagit larm om den annalkande faran med dagens minskande vattenresurser. Enligt FN kommer världen att inom tjugofem år befinna sig i en så kallad vattenkris. Två tredjedelar av världens befolkning kommer då att lida brist på dricksvatten

Vid tredje Världsvattenforumet i Kyoto, Japan 2003 deklarerades det att vatten som den livsnödvändiga resurs den är, var en mänsklig rättighet. Men samtidigt ses vatten som en handelsvara och idag handlas det för fullt med vatten på olika sätt. Multinationella företag som Suez, Vivendi, Bechtel, Cascal m fl äger eller indirekt kontrollerar enorma vattenresurser världen över. Inte bara rörsystem och vattenanläggningar säljs ut utan också rättigheterna till själva vattnet privatiseras. Går detta ihop med principen om varje människas rätt till vatten? Och vad ska vattnet i annat fall få kosta?

Journalisten Ann Christin Sjölander har studerat och följt privatiseringen av den offentliga sektorn, bl a den av vatten, i nästan 30 år och har skrivit en bok kring temat “Vatten- rättighet eller handelsvara?” Under sina resor i Sydamerika har hon sett hur privatiseringar konkret gått till i tredje världen. En privatiseringens baksida. Ann Christin anser att de flesta projekt slagit fel, det har helt enkelt inte blivit som man tänkt. U-länder som vill ha lån frän IMF eller Världsbanken måste uppfylla en mängd krav innan de får det. – Och allt oftare har privatiseringen av vattnet blivit ett sådant villkor, säger Ann Christin. – Utan lånen så har de inga resurser och då är deras händer så gott som bakbundna.
Samtidigt så finns uppenbara problem hos de enskilda länderna och deras regeringar när det gäller skötseln av vattenresurserna. Hon berättar om exemplet Argentina där ”Aguas Argentina”, ett vattenföretag samägt av Suez, Vivendi, Anglian Water, Banco de Galicia och IFC som också är en del av Världsbanken, gått in 1989 och tagit över den offentliga rollen i VA-servicen. Innan Aguas Argentina tog över vattendriften i Buenos Aires gick stora mängder vatten förlorade pga dåligt underhållna rörledningar och rent slöseri av vatten. Detta medan upp till 20 % av räkningarna inte betalades. Eftersom kontraktet var så enormt, 10 miljoner människor skulle förses med vatten, så var det bara stora företag som hade kapaciteten att klara en sådan mängd, som fick lägga anbud. Bland dessa fanns Aguas Argentina. – Det statliga bolaget hade egentligen inget att sätta emot, förklarar Ann Christin. – Den argentinska regeringen satsade inga resurser inom den offentliga sektorn istället sålde man snabbt ut stora delar.
Aguas Argentina däremot garanterades stora lånepaket från IFC (International Financial Corporation) och andra banker och inte helt oväntat tog man hem kontraktet. Man lovade att sänka priset med nästan 27 % men påpassligt innan företaget tog över hade priset höjts två gånger med 25 %- och 29 %, vilket senare underlättade sänkningen. Trots att företaget lyckats införa effektivitet vad gäller vattensystemen m.m har turerna kring tolkningen och omförhandlandet av kontraktet varit otaliga och flera andra problem följt i spåren av privatiseringen.
Totalt hade man lovat att investera cirka 1 289 miljoner dollar men den summan stannade på 543 miljoner dollar. – Korruptionen var och är fortfarande ett stort problem när det gäller tredje världen. Politikerna använde det statliga vattenbolaget som sin egna plånbok. – Men det stora problemet är att det är konsumenterna som drabbas. Avgifterna höjs för att som det heter klara investeringarna och aktieägarnas krav på vinst. Det får katastrofala följder för fattiga människor. Jag intervjuade flera som fått vattnet avstängt eftersom dom inte hade råd att betala avgiften. Hur ska man klara en avgift på 440 kronor när man har en månadslön på mindre än 2000 kronor?, konstaterar Ann Christin. – I Sverige t ex så har vi vad som kallas självkostnadspris, alltså det är förbjudet att ta ut ett pris som är över kostnaden för drift och underhåll. Detta borde gälla när det handlar om något så viktigt som vatten, fortsätter hon.
Aguas Argentina hade efter skatt en 19-procentig vinstmarginal (1994-2000), detta skulle jämföras med genomsnittet för andra företag som låg på 4,5 % vid den tiden. Enligt en domstol hade också Aguas Argentina tagit ut ett överpris i flera år och beordrades därefter att halvera vattenavgiften för drygt 60 000 kunder.

Men enligt Ann Christin är det viktigt att inte tro att alla företag i statlig regi som sålts ut varit dåligt skötta eller krisdrabbade. – I Chile såldes exempelvis statliga Emos ut trots att det var ett välskött och vinstgivande bolag.
Ann Christin kallar just Chile för ett paradexempel där utförsäljningen av den offentliga sektorn gått alldeles för långt.
1999 beslöt den chilenska regeringen med Eduardo Frei i spetsen att sälja ut flera statliga företag, bl a inom vattensektorn. Resultatet blev att tre europeiskt ägda bolag nu står för 60 % av vattenförsörjningen i landet. Sedan dess har priset på dricksvatten chockhöjts med 200 %. – Det finns ett system bland landets bönder där man ansöker om vatten. Staten räknade med att bonden efter att ha utnyttjat det han behövde skulle sälja vidare vattnet till stadsbor eller andra bönder. Men istället började bönderna hamstra vatten vilket stjälpte det hela på ända. – Samtidigt var informationen till bönderna också dålig vilket resulterade i att de fattiga småbönderna ute på landet ansökte för sent och blev utan sin andel vatten.
Över hela Chile har det bildats kommittéer mest bestående av fattiga och låginkomsttagare. För samtidigt som företagens vinst ökar, vattenföretaget Essal i södra Chile ökade sin vinst från 77 % till otroliga 1 343 % på ett år, så ökar också priserna. För att samordna protesterna valde konsumentorganisationen ODECU i samarbete med medborgarrättsrörelsen Aqui está la Gente (Här är folket) m fl att sammankalla till nationellt möte. 250 representanter från Chiles alla hörn deltog och man enades i fyra krav. – Att staten ska betrakta vatten som en basresurs som alla ska garanteras tillgång till. – En lagändring som ger konsumenterna rätt att förhandla om vattenpriserna. – Att vatten till arbetslösa inte får stängas av. – Att de som idag har skulder till vattenbolagen skall få möjlighet att betala med en avbetalningsplan utan ränta.

Ann Christin tycker sig se ett mönster vid privatiseringar av just vattenbolag. Enligt henne höjs priset alltid förr eller senare. – Man kan också nästan räkna med att kontrakt kommer att överklagas eller omförhandlas efter en viss period.
Anslutningsavgiften, alltså priset man måste betala för att få tillgång till vatten motsvarar ibland flera månadslöner och sedan följer månadsavgiften. Många tvingas helt enkelt välja mellan skola för barnen eller tillgång till vatten. – Samtidigt så finns det så många olika konstellationer av avtal. Företagen kan hyra in sig på vattennätet på en period av 20-30 år eller bara ta hand om underhållet medan staten kontrollerar resten. Men i extrema fall som i Chile kan företag t o m tillåtas upphandla vattenresurser, alltså en sjö eller flod.
Hon betonar dock att hon inte alls är mot privatiseringar men förespråkar en mer restriktiv sådan. Företagen borde t ex kunna erbjuda teknisk expertis eller stå för något av underhållet men däremot är det staten som ska tillgodose människors grundläggande vattenbehov. Så har det dock inte alltid varit, speciellt inte i tredje världen. – Istället för att regeringen i de fall som det behövs adresserar problemen säljs verksamheten ut till privata aktörer vars enda egentliga skyldighet står till aktieägarna. Den essentiella skillnaden mellan statligt och privat är att det privata har som första prioritering att gå med vinst. Detta är förståeligt men är inte hållbart när det handlar om en så livsnödvändig sak som vatten.

I Chochabamba, Bolivia också Sydamerikas fattigaste land, tog det hela en helt annan vändning och en mer våldsam sådan. I april -99 skrev den bolivianska regeringen kontrakt med ”Aguas del Tunari” delvis ägt av amerikanska Bechtel. Kontraktet omfattade service av vatten, el och bevattningsrättigheter. Samtidigt drevs en lag igenom (nr 2029) som förbjöd andra bolag, organisationer och privatpersoner att gräva en egen brunn eller hitta alternativa vattenförsörjningsformer. I län där regnet inte räckt till och där man förr tillsammans med sina grannar grävt en brunn eller med egna pengar finansierat en bevattningsanläggning, blev oron och ilskan stor över att ett privat företag nu skulle installera mätare och ta betalt för det som borde tillhöra alla. Dessutom tredubblades priset från något under 20 dollar till över 50, i ett land där en lön på 60 dollar är vanligt. Men trots den upprörda stämningen hördes ingenting varken från politiska partier fackföreningar eller medborgarrättsrörelser. Istället bildades ”La coordinadora del Agua”, en organisation som skulle leda kampen mot den multinationella jätten. I februari 2000 inrättas vägblockader på landsbygden och i städerna drabbar polis och demonstranter samman. 9 civila dödades.

”Det var som ett inbördeskrig. Folket gick runt beväpnade med stenar och påkar och eldade bildäck. Soldaterna svarade med gas och gummikulor… i varje gathörn stod militären med sina sköldar”
Kvinnligt vittne

För att lugna befolkningen frös regeringen vattenavgifterna men bara två dagar senare meddelades att denna handling inte godkänts och därför inte var giltig. Detta blev droppen. Organisationen krävde att regeringen skulle göra sig av med bolaget och överräckte en namnlista med 50 000 namnunderskrifter. I april bryter kaoset ut. ”La coordinadora del Agua” organiserar demonstrationer där nu även andra sammanslutningar och folkrörelser deltar. I städerna pågår regelrätta strider mellan militär, ungdomar, arbetare och hemmafruar. Totalt fylldes Cochabamba med över 100 000 människor och till slut blev trycket på regeringen för stort. Man river kontraktet och överlämnar administrationen över vattnet åt ett allmännyttigt bolag, där styrelsen består av två medlemmar från kommunen, en representant från facket samt två från folkorganisationen ”La coordinadora del Agua”. Idag prioriterar man att dra ledningar till fattiga bostadsområden och enligt beräkningar kommer 95 % av befolkningen ha tillgång till vatten inom 10 år. Dock har företaget ”Aguas del Tunari” stämt den bolivianska staten på 25 miljoner dollar för uteblivna vinster.

Med en situation runtom i världen där fler och fler länder verkar stå inför ett vägskäl när det gäller ”vattensektorn” iom en allt större befolkning och växande ekonomiska och sociala konflikter, lämnades i början av året sluttänkandet av VA-lagsutredningen till den svenska regeringen. På dess uppdrag hade man undersökt fördelarna och nackdelarna med privata aktörer inom VA-servicen här i Sverige. Detta med utgångspunkten om självkostnadsregeln som gäller sedan 1970-års VA-lag. Göran Nilsson arbetade som utredningssekreterare och han förklarar i korthet hur utredningen genomfördes. – Just de här frågorna om privatiseringar hade till en stor del redan utforskats. Förutom att göra en del av arbetet själva så bestod grunden till våra slutsatser av erfarenheter från andra länder, studier och rapporter m.m.
Göran Nilsson vill akta sig för att framställa utredningen som ja- eller nej-fråga till privatiseringar. Detta skulle vara att förenkla problematiken, anser han. – Idag finns det redan gott om privata aktörer inom ”vattensektorn” , men vad vi kom fram till är att det yttersta ansvaret ska ligga hos kommunen och samhället. Och egentligen så finns det utifrån de förutsättningar som redan existerar och som vi arbetat med, inte speciellt stort utrymme för privata aktörer.
Just självkostnadsregeln förhindrar att ett företag kan gå med vinst inom ett område som VA-service. Men ändå finns det redan exempel där hela vattenverksamheten sålts ut. I Norrköpings kommun är det Sydkraft som äger och driver VA-servicen, vattendriften och avloppshanteringen. – Vatten och avlopp skiljer sig från andra så kallade marknader då det är ett naturligt monopol. Det finns helt enkelt inte någon möjlighet för konkurrens när ett företag väl köpt in sig eftersom andra företag inte har någon möjlighet att distribuera sin produkt, i det här fallet kanske billigare vatten. – Vad man kan göra är att bygga vattenreningsverk vid slutet av rörledningarna och konkurrera på så sätt men detta anses generellt ganska orimligt, säger Göran Nilsson.
Enligt utredningen så blir det återstående alternativet för privata intressen entreprenad. Alltså att kommunen eller staten hyr in ett företag för att sköta en viss service eller underhåll. Frågan är då vad efterverkan blir om regeringen nu väljer att följa utredningens rekommendation. – Egentligen skulle det inte innebära så drastiska förändringar alls. De flesta kommuner som har ansvaret för drift och underhåll inom vattensektorn anser redan att detta är det bästa sättet. Men just exemplet Sydkraft blir annorlunda. Vi har föreslagit en löptid på 10 år för företag som innan lagbeslut redan är ägare inom VA-service och avloppshantering, efter den tiden ska kommunen ta över. Samtidigt så vill vi öka konkurrensen inom driftentreprenad genom att sätta en 5-års gräns på kontrakt.
Vid frågan om självkostnadsprincipen inte borde tillämpas också utomlands svarar Göran Nilsson att svårigheten ligger i det praktiska. – Marginalkostnaden för att i Sverige framställa en liter vatten är avsevärt lägre än i vattenbristområden som t ex Indien. Men visst finns det en skillnad i en aktör som driver en verksamhet i vinstsyfte och en annan som inte gör det. Riskerna blir helt enkelt större för att människor i processen hamnar i kläm.
Göran Nilsson håller med om att det verkar som om privata intressen kommer att få det svårt att även i framtiden köpa sig in i den svenska vattenmarknaden. – Men fortfarande återstår en hel del debatt. Så de kommer att argumentera och kämpa för att visa att vi har fel, avslutar han.

I resterande världen, även i väst har man i flera länder sålt ut äganderätten över vattenservicen och driften, till multinationella företag. I exempelvis Mexico finns det områden där det är så ont om vatten att det är billigare att ge spädbarnen Coca-Cola än att betala för vattnet. Uppenbarligen så tjänar företagen just här på bristen av vatten. Detta medan vi i Sverige hellre dricker och tror det vara nyttigare att köpa buteljerat vatten än att dricka det ur vår egen kran. Kanske är det dock inget fel i att profitera på just vatten? Kanske skulle företag sköta vattendriften i samhället bättre än ett företag i statlig eller kommunal regi? Många frågor återstår att lösa och debatten lär gå het till dess.