Shirley Mac Laine skriver i sin bok “ut på yttersta grenen” många tänkvärda ord. Ord som fått mig att fundera över oss människor och vårt beteende.
Är det så att vi känner att vi lever först när vi finns därute på den yttersta grenen?
Är det då våra känslor lyfter oss och livet vibrerar?
När livet bara är rutin och dagarna går i släta lugna banor, ingenting händer och tristessen är ett faktum.Är det då vi vill förändring och rusar iväg och vänder upp och ner på våra liv?
När vi känner oss som fångar i den trista vardagen, är det då vi blir soldater eller hjälparbetare utomlands?
Eller skaffar oss tillfälliga upplevelser och tror att vi inte skadar någon annan?
Ligger spänningen insprängd i våra gener sedan urminnes tider när vi vandrade omkring i djurpäls och måste slåss för vår överlevnad?
Har utvecklingen hämmat oss, den utveckling som lett till att vi lever i en värld där allting läggs framför oss och vi kommit långt från vårt ursprång? Är det dit vi skall söka oss för att känna livet pulsera inom oss?
I dag visar man oss vildmarken och fjärran länder med strapatser som kräver varje uns av oss och ger den ultimata spänningen.
Med strapatser som faktiskt kan innebära att riskera livet. Eller måste vi riskera livet för att nå våra djupaste känslor?
Styrs vi av våra känslor eller våra tankar, är vi en produkt av samhället, eller en del av alltsammans?
Eller är vi vilseförda av penninghungriga människor och fast i samma jakt?

Andrea