Det är fortfarande vinter kvar. Snön ligger ännu vit på marken, även om gräset tittar fram här och var. Och även om solljuset värmer ända fram till eftermiddagen är kvällarna fortfarande mörka och kulna. Men inom mig börjar våren redan spira som en bukett färgsprakande tulpaner; likt koltrasten kvittrar mitt hjärta av lust och liv. Det hjärta som jag förlorat till dig…

Jag visste redan när vi möttes första gången att det fanns något speciellt mellan oss. Visst låter det simpelt? Som hämtat ur en billig TV-såpa – långt ifrån det djupsinniga och högtidliga som jag så gärna skulle vilja skriva. Men mina ord räcker inte till. Och varför krångla till allt? Jag älskar ju dig! Du är mitt allt på jorden, mitt söta och salta, kryddan i mitt liv – ömheten, passionen, utmaningen. Men ibland också rädslan. Fruktan för att du en dag ska finna en annan. Fasan för att mista den sinnliga lusta som tagit mitt liv i besittning. Skräcken inför risken att jag en dag står ensam igen, med bara minnena att leva av.

Ändå skulle jag inte vilja byta ut denna sinnliga berg- och dalbana av lust mot något annat liv. Stillhet, trygghet, lugn – det kan säkert vara bra för många. Jag tyckte själv det var alldeles i sin ordning en gång i tiden för tusen år sedan, innan du stormade in i mitt liv. Männen jag träffade betydde inte särskilt mycket – jag kunde både ha och mista dem.

Så fick jag syn på dig den där dagen. Lång, mörk, brunögd – inte muskulös utan snarare smidig – med en glimt i ögonen som jag sällan sett. Jag visste redan då att jag ville ha dig. Och jag kunde läsa mina egna tankar i dina ögon. Ingen av oss visste om det heta, hetsiga sex vi hängav oss åt skulle leda någonvart – vi brydde oss inte. Att vi fick varandra, just där, just då, det var allt som betydde något. Men efteråt… Minns du? När du stannade kvar i mig så länge, höll mig i dina armar som om du aldrig ville släppa taget, när du sa att du älskade mig. Ett enda möte, men vi visste båda två. Kärlek kan slå ner som en blixt från klar himmel. Som ett naturens eget fenomen drabbade den oss.

Du tände vårens ljus i mitt hjärta den dagen. Min kropp, som stått på sparlåga så länge, väcktes till nytt, obändigt liv. Själen såg allt det som den aldrig lagt märke till förut; hur solen strålade in genom det halvöppna sovrumsfönstret, hur träden utanför balkongen svajade i vinden, hur kuddens tyg lämnade avtryck på din kind.

Ibland tänker jag att jag inte levde helt och fullt förrän vi möttes. Du och jag – två tvillingsjälar som är menade för varandra – och jag ler när jag sitter här i min ensamhet och tänker på dig. Snart ska vi vara tillsammans igen, du och jag i evighet, snart kommer du hem och jag ska ta emot dig naken, våt och villig. Jag längtar så efter dig, min älskade. Längtar efter dina läppar, din kropp, din vackra själ.

Det är fortfarande vinter kvar. Snö, mörker, kyla. Men luften andas ny vår, liksom tulpanerna som du sände mig igår. Och jag vet att i morgon när jag vaknar ska jag få träffa dig igen, min älskade.

Din egen