- Ge fan i mig säger jag, sluta plåga mig, jag klarar inte mer. Ser du fönstret där borta. Du vill att jag skall göra det va? Ett första och sista svanhopp, ut i oändligheten så att jag aldrig kan besvära dig mer.
Vi stirrar på varandra och ingen av oss viker av med blicken samtidigt som jag nervöst klöser mina nagelband så de blöder och det är rädslan som styr och kontrollerar mig. Den förbannade rädslan. Jag vet inte om jag gjort på mig eller om det bara är skräckblandad adrenalin som frambringar stanken vilken borde kännas in till grannanrna. Jag är ett fegt kräk som helst av allt vill krypa ihop i ett hörn, i fosterställning, och inte komma fram förrän mamma kommer och tar upp mig. Det kommer aldrig att ske, det vet jag men vad värre är, du känner också den hemligheten. Min stora svaghet som du utnyttjar för att få ned mig på knä, igen. – Jag h a t a r dig! skriker jag till dig men orden blir bara till bleka svallvågor mot sanningens grå klippor. – Jag älskar dig, viskar jag så tyst att du inte skall höra, med öronen. Ser du inte, jag älskar dig, precis som du är. Inte den du är på jobbet, på middagen eller på tunnelbanan, utan dig. Ibland gömmer du dig djupt där under en charmig fasad men den sköra och så underbart vackra varelse som finns där, ser jag, och ä l s k a r jag.
Jag vet inte om orden passerat mina läppar eller om de är starkare än så. – Jag är inte perfekt… fan, jag är snarare tvärt om, full av fel, men måste du hata mig så? Är det inte felen och bristerna som gör oss till dem vi är.
Min röst bär inte längre orden utan det som kommer ur min strupe och mun är snyftande hulkande läten som mer påminner om en dödsdömds sista förtvivlade försök till benådning. – Hade inte du funnits till så hade jag inte stått här nu, utblottad, blekfet, gråhårig, naken, vämjelig… Hade du inte klivit in på m i n arena hade inte alla äcklats av min blotta närvaro. Jag hade haft pengar, ett riktigt tak över huvuvdet, kanske till och med en förbannade trädgård där jag kunde så mina egna djävla morötter, potatisar och min egen mandragon samtidigt som jag funderade över om gräsmattan behöver klippas. – Va fan, ska du gå nu? kraxar jag fram samtidigt som ditt anlete löses upp i vertikal dimma och hela världen smakar hav. Ditt fega djävla kräk, vi har ju precis börjat, natten är ung och du tänker gå nu… men J A G då?
De sista orden når 120 decibel utan e tanke på grannar, barn som oskuldsfullt sover och andra för nu är det finns bara jag .
Jag börjar rabbla, recitera mitt livs historia och jag vet inte ens om du lyssnar. Jag kommer med förklaringar, bortförklaringar, klargöranden och allt är för mig, glasklart. En ända lång logisk monolog som inte har andra öron än mina egna.
Jag fryser och min pung drar ihop sig till ett russin samtidigt som jag når ett patetiskt nirvana. Jag vet inte om jag är vaken eller om det är maran som rider mig i natten så jag doppar fingret i det varma stearinet och jag känner ingeting. Jag drar handen genom lågan och om det är är den gula elden eller min egen inbillning som slickar handflatan kommer jag aldrig få veta.
Jag inser plötsligt att jag inte längre har ögonkontakt. Samtidigt som jag gjort en djupdykning i min egen självömkanspool har du försvunnit någonstans. Då återkommer du och vi är åter i synk, skärskådandes varandra med hjälp av våra röntgenblickar.
Det tar mig en liten stund, en gnutta förnuft och en massa kärlek att få den sista pusslbiten på plats.
Jag ler mot dig.
Du ler mot mig.
Jag tar ett djupt andetag och vänder mig bort från spegeln, går mot sängen och låter skön sömn skölja över mig som en månvarm klippa i augusti…