Du andas tungt och fort på samma gång där du ligger bredvid mig i sängen. Jag ser på dig, på din klänning som ligger på golvet och på mörkret utanför som får den att se en aning matt och sliten ut. Jag tar upp den åt dig och ler mot dig. Trots att vi inte talar samma språk förstår vi ändå varandra och du nickar tackande och ler tillbaks.

“Tystnaden” finner sig åter. Det enda som hörs är din andhämtning och vindens sus genom fönsterventilen. Jag försöker fråga om du är hungrig genom att låtsas att jag håller en gaffel i handen som jag stoppar i munnen. Du ler men skakar på huvudet och jag nickar ihopbitande tillbaks.

Du sneglar på klockan och jag förstår och reser mig sakta upp från sängen och sätter mig ner i fotöljen, rullar en cigg, sätter den mellan läpparna och tänder, allt detta medan dina ögon nyfiket betraktar mina rörelser. Jag ser att du väntar otåligt så jag slänger en sedel ur fickan åt dig men den når aldrig fram utan hamnar på golvet. Jag bryr mig inte om det och du hukar dig ner och tar upp den, viskar blygt någonting ohörbart på franska och försvinner sedan snabbt ut genom dörren.