Jag är poet sa hon som i förbigående och skrev fram rosdoftande stjärnor på väggarna.

Jag skriver tavlor med ord sa han och målade
i så fall
bara en klottrig streckgumma av sin älskade.

Jag tycker om att dansa, sa hon.
Men världen räcker sällan till som dansgolv.

Aha, sa han upplyst.
Då är det därför som du dansar med stjärnorna
utanför min balkong på nätterna?

Förresten, sa han,
Om man skulle ta alla kineser till Island,
då skulle man behöva kolossala mängder med telefonnummer och om jag fick en krona varje gång du ringer till mina tankar skulle jag vara triljardär konstaterade han smnusförnuftigt.

Om jag fick en krona, sa hon lika förnuftigt,
för varje gång du passerar mig utan att skänka mig en blick
skulle jag
inte ha få några pengar alls, men vart tog dina ord vägen någonstans
O poet?