Åh, du, alltså. Ta och gå vilse i din egen ficka och hitta hem någon gång.

Att vända om och leta efter sitt liv som man tappade någonstans på vägen.
Lika bra att ta och sjunga en liten snutt och säga
”vad fint väder vi har”
när det regnar bara för att retas med alla tanter som vill gotta sig i solen.

Eller så gör man som i Bullerbyn.

Sliter svetten ur sig när solen skiner och kutar ikapp barndomen i världens åskväder.
Och kanske hitta en kattunge dessutom!
Eller något i den stilen.

För jag vill leva som i en dikt,
återupptäcka känslan som får poeter att valsa som aldrig förr och som hittar tårögda läsare varstans de berättar vad de sett, känt och lidit för.

Det skulle va så himlans underbart!

Jag går vilse på min egen gata för jag drömmer så mycket om att få vara med grannflickan.
Eller bara för att det är kul, eller åtminstone udda.

Jag är udda.

Jag funderar och bildar tankecirklar i vårt vardagsrumsgolv för jag är lite Von Anka desperat, men jag oroar mig inte för pengar utan för mina känslor och minnen, jag är så rädd för att förlora dom, utan dom är jag tom, tom!

Jag känner att allting bara rinner ur mig, inte fort så det märks utan sakta och jag
STÅR INTE UT ATT BO I DET HÄR RÅTTHÅLET!
Jag står inte ut med mitt eländiga skal. Jag vill vara en hjärndöd machokille för en dag,
en liten fjuttig dag så jag kan förstå vad jag missar.

Ja, jag vet! Jag ska va mig själv och inget annat, men om jag försvinner??
Vem ska jag va då??

?