När minuterna tickar för fort eller för långsamt beroende på vilken sida av tågen man är på i en tågstation,
och när man sitter där och ler av minnena om galna människor som man bara älskar,

älskarälskarälskar

Utan för den skull börja babbla om rosenröda läppar och annat tjafs som bara sviker upp och förstör.
Kärleken är det inget fel på, men den ska aldrigaldrig ta slut, det är det vissa har missat.

När man rusar ikapp till vitsippsträdet på andra sidan drömmen och bara tjuter av lyckliga skratt och när man sitter innanför ett höstruskigt regn med en kopp the i handen och spelar lite kort med alldeles för fina kort med tanke på hur mycket chips vi åt när vi såg på filmer utan mening.

Och vi skrattar tills vi kiknar av varandra för vi bara insåg att vi älskade varandra sen var det liksom ingenting mer med det och du vet när jag sa att jag var beroende av msnljudet,
det var inte riktigt sant.
Jag var beroende av dig.
(Jag hade inte ens något ljud på)

Jag skriver för långa meningar för wordgubbarna men jag har för mig att du sa någon gång att du ville att jag skulle beskriva dig i en enda mening och jag sa att det är nog omöjligt, men livet är ett mysterium,
jag lärde mig skriva dikter utan början och utan slut såna som går i rektangulära cirklar.

Allt är en relativ omöjlighet viskade jag som farväl och skrattade det när vi sågs igen på andra sidan drömmen.
Allt är en relativ omöjlighet, och att vi skulle sitta på samma tåg samma sekund ser jag som en ren slump, men det gjorde inte du och jag tror våra själar gick på långpromenad för en stund.

Det kändes så för mig och jag går i rektangulära cirklar och hoppas du ska förstå en virrig pojke som älskar dig utan rosenröda läppar och sånt krafs…