Du knackade
på.
Jag tvekade.

Längst ner finns ändå
inget att
se.

Men din suck skar ett
hål i mitt
huvud.

”Jag vill att du ska vara dig själv…”

Så du grävde en
stund.
Jag gick osäkert i
din skugga.
Utklädd till det jag
trodde du
älskade.

Jag ville nog att
du skulle
se.
Egentligen.

Vi hittade
dörren.
Rädsla hade fått
gångjärnen
att rosta.

Dina känslor
drunknade i
mjölksyra.
En sista suck ekade
kyligt i din
hals.

Utmattad lämnade
du mig där.
En prinsessa med
blödande
skallben.