Hennes oranga lockar låg i mjuka vågor över hennes axlar. De gröna ögonen var slutna, de svarta ögonfransarna var lätt böjda. Huden var blek, vit som porslin. Alldeles slät och skör. Den smala halsen som försvann bland lockarna och fingrarna som kunde brytas sönder med en tumme och ett pekfinger. Det slöjlika vattnet sköljde över henne i små försiktiga vågor.
Jag satt bredvid i gräset och såg på hennes späda kropp. Den vackraste jag någonsin sett. De mjuka, röda läpparna som aldrig mer skulle tala. Det tunna, nästan genomskinliga nattlinnet var slickat mot hennes kropp. Ett par tidiga solstrålar smekte hennes kropp och vattnet svalkade av henne gång på gång. Gömd bland vassen låg hon för att aldrig bli funnen. För ett ögonblick tyckte jag nästan att hon log svagt. Runt om mig växte rosorna upp och jag tänkte att hon var oskulden som aldrig upplevt äkta kärlek.