Schh. Jag är förföljd, av inget.
Tomheten smyger bakom mig.
Sveper sin osynliga skugga över
marken och tränger in.
In i min kropp, förkroppsligar
mitt livlösa skal.
Känner, ingenting.

Saknar att sakna
endast avsaknad
av någon att sakna.

Vänder inälvorna på utsidan
och blir osynlig.
Bildar min egen subkultur
i marginalgruppens rike.
Tveksam, Tvåsam, Ensam.

Sätter ett påhittat värde
och en fejkad status i att
gå min egen väg.
Bättre fly än illa fäkta
så springer istället för att dra mitt
samurajsvärd.

Vem tar hand om en när man
är för gammal för friends
och för ung för en kontaktannons i AB.
För ful för att vara snygg
och för snygg för att vara ful.
För smart för de flesta
men för dum för mensa.
En ytterlighet
i lagom-Sverige.

Frivilligt likt en sepoys yrkesval.
Nöts avbytarbänken vid livets spelplan.
Men ändå för feg för att streaka
över planen för att få en chans att vara
med om än för ett ögonblick.

Blickar ut över soffan
från min plats i köket
på festen.
Alldeles bredvid men ändå
ljusår bort.
Spyr på mig själv för
falskhetens övertag och ler
åt de lika.
Aldrig mer än droppe
och jag vet att det
är en lögn.

Har byggt mig en egen mental citadell
för att stänga ute fienden
i gestalt av känslor.
Min enda chans
till överlevnad.

Ser hoppet i flykten
men är jorden tillräckligt stor?
Det spelar ingen roll
för jag har cement i mina skor.
Hem ljuva hem.
Jag är vilse i mitt eget kvarter.
Använder kompass och GPS
för att hitta min egen brevlåda.

Fortsätter som förrut
igår i repris.
Och kvar blir endast, schh…