Kall är den frusna natten
Kall är sjön med dess vatten

Röda är mina springande fötter
På väg genom kvistar och rötter

Grönt är gräset under mina tår
Vars yta är täckt av rispor och sår

Silvertårar till marken falla
När jag tänker på allt det kalla

En droppe silver mot grönt gräs slår
Ger liv åt hatet som inom mig rår

Gul är näckrosen i sjön den kalla
Vars glans så snart får mig att falla

Vit är månen så lysande klar
Den skrattar, hånar
Steget ut jag tar

I det svarta vattnet hörs ej mitt skrik
Jag fäktar med armarna och grips av panik

Bara hat och tomhet bottnar där
Men inom Mig jag även kärleken bär

Blåa är mina läppar då livet har vunnit
Rött är mitt hjärta då hatet försvunnit

Varm är handduken som gör mig trygg
Varm är handen som stryker min rygg