Jag har precis klivit av tunnelbanan vid T-Centralen och skall krångla mig uppför rulltrappan när jag får min uppenbarelse, jag befinner mig i den svenska civilisations högborg, Stockholm.

I snörräta rader åker alla likt myror längs ett myrstråk upp mot Sergels torg dit jag också är på väg. Enda undantaget är en och annan arbetsmyra som har lite extra bråttom och tar den vänstra filen med fri fart. Som insnöad norrlänning har det tagit mig månader att infoga mig i detta regelverk och lärdomarna har kommit genom många misstag. “Hänsynsfullt” har jag gång på gång blivit omkullsprungen följt av den civiliserade frasen “Turistjävel”. Det händer dock vid enstaka tillfällen att någon med en icke storstadsinfluerad dialekt sagt “Uschäkta mig”, och först efter jag flyttat mig, sprungit vidare mot sin anslutning. I den mötande rulltrappan är det betydligt fler som tar snabbfilen för att hinna med tåget som står inne för nu, mitt på dagen, går de bara var 5-6 minut. Stress är något vi ociviliserade norrlänningar inte heller lyckats ta in i våra tröga skallar. Kanske beror det på att det på många håll bara går tre bussar om dagen och med de villkoren ser vi till att vara ute i god tid. Dessutom medför där fem extra vänteminuterna ett gyllene tillfälle att utbyta lite skvaller med de andra som väntar. I den civiliserade delen av Sverige, springer alla så fort så att de enda som har tid att utbyta några stavelser är fyllon, barn och en och annan pensionär. Interaktion med andra människor för mig raskt vidare till nästa bevis för att det inte längre är barbarisk lappmark jag vandar omkring i. Väl uppe på plattan försöker jag lite försiktigt möta andra människors blickar, inte i flirtsyfte utan bara för att på ett tyst och artigt sätt visa att jag ser. Jag kräver inte att folk skall hälsa, som både bekanta och obekanta gör i den småstad jag kommer ifrån, men en sekunds ögonkontakt kan väl inte vara farligt. Men så fel jag har, här i civilisationens vagga har samtliga fått lära sig från barnsben att titta överallt förutom just i andra människors ögon, “för man vet aldrig när kniven kommer fram”. Jag inser genast att det är fruktansvärt barbariskt att bära fiskekniven öppet, i bältet, istället för att bära den dolt. Dock har jag lite svårt att förstå det civiliserade med att dra fram kniven på stan, för att någon möter ens blick, när det dessutom inte finns någon fisk att ta ur. Nä, jag inser nu att det kommer att ta många år innan jag slutar förundras över hur jag överhuvudtaget överlevt, som barbar, 100 mil norrut utan alla dessa välartade, belevade och civiliserade manér.