Alléna hemma, mitt ruckel knakar
I knutarna vinden brakar
Klädd i trasor, elden falnar
I brasan tången svalnar

Ljuset slocknar, sysslorna slut
Det trötta i mig sin rätt tar ut
Jag drar en filt från topp till tå
Värmen stannar i rummets vrå

Nära till sömn, en muskel darrar
Ögonen sluts, golvet knarrar
Kroppen pirrar, lugnet söver
Glöden ljuder, nu är dagen över

Plötsligt från axlar och ned
Den kallaste ilning i ryggen gled
Ett gällt skrik jag tycker mig höra
Det må i drömmen kommit till mitt öra

Med barnslig fruktan jag kurar ihop
Var det dröm eller sanning detta hemska rop
Kroppen stannar, min mun är tyst
Skulle du våga säga ett enda knyst

Rädslan försvinner, ingen är där
Benen mjuknar, den gamla känslan är här
Huvudet jag vrider och vad är det jag ser
Ilningen åter, till gud jag stumt ber

Badrumsdörren står öppen på glänt
Ljuset därinne är till och med tänt
Vilket grönt och kallt sken
Jag minns att jag släckte när jag tvättat mig ren

Jag smyger mig fram, tofflorna låter
mitt inre skälver, själen gråter
Än en gång jag finner mig alléna
Fantasin skenar på timmen den sena

Jag måste ansiktet med vatten stänka
Händelsen får mig att rädslan betänka
Hur kommer dessa känslor till våra sinnen
Kanske på grund av några gamla minnen

Äntligen tankarna samlade i sans
Tröttheten dock sticker som en lans
Där över spegeln är handdukarna hängda
Jag grips av panik då spegelns bild har ögonen stängda

Bilden i spegeln gör så att blodet isar
Det kanske är så att jag faktiskt kisar
Nej, ansiktet i väggen sover sött
Känslorna river mitt rädda kött

Utan varning bilden sig framåt lutar,
lyfter sina armar och ryggen kutar
Ansiktet sover, men kroppen är spänd
ända från nacken till sista länd

Jag minns då rådet från min morfars änka
att aldrig på natten ensam vid spegeln tänka
Helt plötsligt kan den ensamma bli två
och vem vet vilken sida av dig själv du träffar då

Jag stod där förlamad för jag visste vem det var
Han som sviker mitt inre och alltid tycks stanna kvar
En ursinnig demon från barndomens tid
Varken handling eller tanke är hos honom någonsin blid

Ett monster som säkert med blicken kan döda
Där under vet jag att ögonen är röda
Varför har han inte öppnat dem än
Kanske vill han spara livet på sin gamle vän

Det är inte svårt att lura sig själv
Särskilt då man ska resa över Karons älv
Under skinnet ögonen vaknar
Det är när man är på väg man kommer på vad man saknar