När Mikael var liten lekte han inte så ofta med andra barn. Han blev aldrig retad eller slagen, han bara var. Nu sitter han på sin mors balkong och ser ut över den blommande trädgården. Guldregnets gyllene blommor är en fröjd för ögat och över hela gården växer skära och vita rosor på små runda buskar. Syrenens stållila blommor är besökta av humlor som flyger från blomma till blomma och suger på de söta nektarna, liksom varje år. Temperaturen är tjugosex grader Celsius och solen lyser över den lilla staden. Fyra kvarter därifrån på en nersutten parkbänk halvligger två killar med ytterst okontroversiella kläder. En av pojkarna heter Franc och är sexton år men ser ut som sjutton. Han tycker om att ha högklackade skor som klackar mot marmorgolv och andra vackra saker, som pojkar med aftonblå ögon, men det vet han inte än. Ovanför honom faller en stjärna. I en gul villa med vita knutar och en trädgård full med klöver, bor flickan med rådjursögon. Den 16 juni stod hon i ett gammeldags inrett rum med en olivgrön soffa mitt på golvet. – Jag gillar dig, sade flickan med ett leende. – Gillar! Stönade pojken. Ett sådant besvärligt ord! Han slängde sig i den olivgröna soffan som stod mitt i det månghörniga rummet. Gillar! Det betyder ju ingenting! – Men jag älskar dig, envisades flickan. Pojken stönade. Situationen började bli besvärlig och den roade honom inte. Hans blåa ögon var trötta och blicken irriterad. Den alltid röda munnen var stängd. Flickan såg på honom med sina rådjursögon. Hon var fruktansvärt söt. – Mikael? Du hör ju inte på! – Va? Förlåt, jag hörde inte. – Jag älskar dig, sade flickan igen. Hennes kinder blev röda när hon log. – Jag vet det, sade han kallt. Men jag skulle aldrig kunna älska dig. – Varför inte? Frågade den söta flickan förvånat. Pojken funderade ett tag. – Jag svävar inte på moln av att se dig gå, sade han sedan. Hans ögon var lite piggare nu och de lyste. Pojkens ögon var det enda som var levande i det dammiga rummet. Från vänster sken solen in och fick hans kastanjebruna hår att glänsa. Efter en evighets tystnad av obestämt slag reste sig Mikael upp och gick förbi flickan och ut i köket för att ta en kopp te. Den unga flickan stod ensam kvar mitt på golvet i flera minuter, som om hon bara väntade på att någon skulle komma och ta henne därifrån, hon visste inte vart, hon ville bara bort. Hennes underläpp darrade lätt och tårar fyllde hennes omålade ögon. Aldrig hade hon känt sig så likgiltigt behandlad, aldrig hade hon betytt så lite för någon. Om han ändå hade hatat henne! Vad som helst, bara inte denna likgiltighet. Hur kan min kärlek vara honom så oviktig? undrade hon. Jag hatar mig själv som älskar honom som inte ens hatar mig! tänkte hon innan hon förvirrad föll ihop på soffan av gråt.

På den solbelysta nyfernissade verandan satt Mikael och såg ensam ut över det lövklädda landskapet framför honom. Han tog en klunk smultronsaft som var så kall att, han först då han drack den, kände hur varm han var. På en av de kraftiga takbjälkarna ovanför honom satt en liten näktergal som under morgonen irrat sig in i vardagsrummet, men som nu hade sluppit ut ur dess kvävande hetta och satt där ute i den stilla kvällsbrisen. Från sin plats såg den rakt ner på Mikael och slogs av hans skönhet. Han satt i en av de tre karmosinröda fåtöljerna och hans hållning var rak och stolt. Pojkens hy var vit som elfenben och den skimrade i guld och pärlemor. Håret var mörkt och lockigt och glänste som guld i solskenet. Ögonen var stora och öppna och de hade något av barndomens stora nyfikenhet och oskuldsfullhet över sig. Nyansen var djup och aftonblå, och helt enkelt gudomlig. Näktergalen fascinerades av detta, och hon kände stor sympati för ynglingen, som knappast kunde vara mer än sjutton år. Hon önskade för en sekund att hon vore människa och dödligt förälskad i denne unge man, som mest av allt liknade en prins.

Det var en konstig känsla som fyllde Mikael den kvällen. Han kände sig med ens så fri. Eller var det tvärtom? Han kände sig som en martyr som hela livet kämpat för en enda sak, som att det fanns ett viktigt mål som han måste nå, och nu hade han gjort det. Det vore det värsta av allt! Det ondaste av allt är att uppfylla någons dröm, tänkte Mikael förbryllat. Den i drömmen evigt vackra rosen kommer i verkligheten vissna ut och dö. Så sorgligt, så fruktansvärt sorgligt! tänkte Mikael. Nu vet jag att hon älskar mig och hon vet att jag inte älskar henne men det leder ju ingenstans! Fast det känns som en befrielse står jag ändå ensam. Vi blir alla ensamma till sist, tänkte Mikael. Allting glider ut i tomheten, det finns ju inget mål, det finns bara ensamhet! Pojkens blick var skrämd, munnen öppen och hans ögon var fyllda med tårar. Med ett pinat läte föll han ihop på golvet.

Att vandra genom en sovande stad är det mest rogivande som finns. Ett utmärkt tillfälla att samla tankarna, ett sätt tillfälle att komma bort. Det var i alla fall så som Mikael kände det. Han gick genom den nattsvarta parken, som trots sitt mörker var evinnerligt grön. Det var en juninatt, himlen var lila och luften var ovanligt mild. Mikael satte sig ner på en parkbänk. Han såg på månen i hennes mjölkvita pärleskrud, och på de i vitt guld klädda stjärnorna. Plötsligt kändes det som om hela världen stod öppen för honom, och han var inte skyldig någon något. Han skrattade. Plötsligt ryckte han till då han hörde en röst som talade till honom. En ungdomlig, len röst, från en pojke, troligtvis i hans egen ålder. – Har du en cigg? frågade pojken. – Ja, visst, svarade Mikael och tog fram ett paket Marlboro ur vänsterfickan. Ska du ha eld?
Pojken nickade med cigaretten i munnen. Då Mikael tände en låga med tändaren slogs han av pojkens originalitet. De långa, målade ögonfransarna och den rika mängd glitter på pojkens ögonlock klädde honom utmärkt. Hans naglar liksom hans läppar var målade röda likt vallmo. Pojken log. Han tog ett efterlängtat bloss samtidigt som han satte sig ner bredvid Mikael. – Jag heter Franc, presenterade sig pojken. – Mikael, sade Mikael. Han log. Du är mycket vacker, sade han sedan. Alldeles för vacker. – Det tycker jag inte, svarade franc och han log han med. – Inte? Hur kan du säga så? Skönhet kan inte förnekas! utbrast Mikael. – Du är charmig, men innan vi känner varandra verkar dina komplimanger endast som ytligt smicker.
Mikael funderade ett tag. På sätt och vis hade Franc rätt. – Men om jag inte berättat för dig hur vacker du är hade det legat och gnagt i mitt sinne och jag hade säkerligen blivit förälskad i dig. Hade jag inte sagt det hade det blivit så tråkigt och spänt, och jag vet inte om vi hade pratat med varandra alls.
Franc skrattade. Mikael log. Tio minuter gick utan att någon sade något. – Jag måste gå, sade Mikael till sist. Han reste sig upp borstade av kavajen. – Vänta! ropade Franc. Kan jag få ditt nummer?
Mikael såg först förvånad ut, händerna blev stilla, men så log han och tog fram en penna ur fickan. Franc sträckte fram sin arm på vilken Mikael skrev sitt telefonnummer och sin adress. – Hejdå då, Mikael! ropade Franc.
Mikael vände sig om och vinkade innan han gick iväg. Franc suckade drömmande innan han reste sig upp och gick iväg. Bänken var tommare än någonsin förr. – Jag är absolut inte ledsen Mikael! utbrast flickan med rådjursögon. Jag undrar vad jag såg hos dig! Du är så otroligt kall! Hur kan du vara så kall Mikael? Du ler? Det är inte roligt, du lurade mig! Skratta inte! Vad skrattar du åt?
Förfäran spred sig i flickans söta ansikte. Hon flämtade till. Jag ska aldrig anpassa mig efter någon igen! Aldrig!
Hon rusade ut ur rummet men stannade i dörröppningen. Mikael satt i en fåtölj med ryggen mot henne. – Jag har aldrig anpassat mig, sade han för sig själv.
I dörröppningen stod flickan öga mot öga med en överpudrad yngling med färgat hår. – Vem är det här? skrek hon till Mikael.
Han vände sig om och ett leende spred sig över hans ansikte. – Det är Franc. Franc, det här är Emelie. – Du är en idiot Mikael! ropade hon och försvann bort ur hans åsyn. – Märklig människa, mumlade Franc. – Inte märkligare än dig. – Jo det vill jag lova! – Haha, du är ju den underligaste människa jag mött!
Franc rynkade pannan. Han slog sig ned i den lila fåtöljen snett mittemot Mikaels duvblå. – Om människan vore så enkel att vi förstod henne, skulle vi ändå vara så dumma att vi inte förstod henne. – Va? – Jag läste något liknande i en bok en gång. Förresten, Mikael, ska du inte bjuda på någonting att äta? – Oj förlåt mig! Jag tänkte inte på det! Vänta ett tag bara.
Pojken sprang ut mot köket. Vad gillar Franc att äta? frågade han sig själv. Glass?
Ja, alla gillar glass. Från trädgården tog han smultron och från kylen smultronsaft. Vilken blandning! Han skrattade åt sig själv. Han klev in i sitt rum med en silverbricka i händerna och ett stort leende. Han såg så lycklig ut att Franc var tvungen att skratta. – Vad har du med dig? utbrast han. – Eh, glass, smultron med smultronsaft och grädde till smultronen. – Aha, kom hit med det då!
Mikael ställde ner brickan på det runda tebordet mellan dem. Han mötte Francs blick och han rodnade. – Åh, jag tycker om dig Franc! sade Mikael sedan. – Jo tack, jag har märkt det! Svarade Franc samtidigt som han tog en stor tugga glass. Mikael skrattade. – Franc, du är oföränderlig! – Hur kan du säga så, du känner mig knappt? – Jag borde ha sagt oförbätterlig. – Det vore sannare. – Men inte nödvändigtvis bättre. – Självklart inte. – Du är trevlig Franc, lämna mig inte. – Jag ska inte lämna dig, inte så länge jag håller av dig. – Bra. Här – ta lite smultron.

Franc och Mikael träffade varandra ofta den sommaren. Ibland brukade de sitta på café Royal och dricka Trocadero eller te, och ibland brukade de sitta ute i gräset och tala om livets mysterier, ända tills de blev trötta eller rädda för solen och gick in i huset eller flyttade till skuggan under ett träd. Den 2 juli satt Mikael i solen framför en rhododendronbuske. En bit därifrån stod Franc och iakttog honom. – Du borde inte sitta i solen, sade Franc plötsligt.
Mikael ryckte till. – Du kan bli solbränd, det skulle inte klä dig.
Mikael såg på honom ett tag. Han log för sig själv. Franc var så söt! – Vart vill du att jag ska sitta då? frågade Mikael sedan.
Franc såg sig omkring och bet sig i läppen. Så kom han på det. – Under körsbärsträdet, sade han. Kom!
Mikael sprang barfota efter Franc i det gröna gräset. Franc snubblade före i sina högklackade, lila skor. Andfådda och leendes satte de sig ner i trädets svalkande skugga. Mikaels blick mötte Francs och de såg på varandra. Gräset var sensommargrönt, solen sken och en liten näktergal sjöng för dem. Syrenen hade för länge sedan vissnat, men de solblekta humlorna besökte trädgården likväl. Lila, höga blommor svajade sakta i vinden och i skuggan av ett träd i parken låg en hund med guldfärgad päls. Himlen var blå med vita molnstrimmor, temperaturen var tjugoåtta grader Celsius och på vägen målade tre barn gatukärlek med sina kritor. Under trädet satt Mikael och Franc och de höll varandras händer. Mikael blundade. Franc kysste honom. Körsbärsträdens blomblad seglade i luften, och världen blev tyst. Franc pussade sin vän igen och sprang iväg. Mikael satt kvar som en staty.

Tvåhundra meter ifrån parken finns en kulle. Det är en ganska stor sådan, perfekt för pulkåkning om vintern. Gräset virvlade med vinden och himlen var skär som kaprifol bakom hustaken. På toppen av kullen stod två pojkar och höll varandras händer. Nedanför dem var backen brant, men bakom dem var den lång och gåvänlig. De stod upp och såg ut över världen, världen om natten på sommaren. – Är inte himlen vacker inatt? nästan viskade Mikael. – Jo. Ska vi flytta dit? frågade Franc.
Mikael nickade. Hans öppna, blå ögon var lika vackra som alltid, och munnen var öppen och röd som en ros. Han kände sig varm och levande i själen, han hade aldrig känt sig så säker någonsin förut. Pojkarna blundade och kände hur vinden kröp in innanför deras skjortor och hur den flög genom deras hår. De kände det mjuka gräset under sina fötter och de kände att de var ett med världen. De kände att livet var underbart och ingenting var omöjligt i hela världen och de kunde flyga.

Så de flög.