Jag fryser…
Älskade, tvinga mig inte att stanna här,
inspärrad i en bur av is.
Med murar högre än himmelen, tjocka, ogenomträngliga,
men ändå så bräckliga.
Ett enda ord, en gest, en viskning från dig,
kan få alla världens murar att rämna.
Kan få själva världen att rämna,
om du råkade välja fel ord.

Det är så kallt…
Genom springorna i väggen skiner ljuset,
och saknaden lyser ännu starkare.
För ett brinnande ljussken är aldrig värmande,
om jag inte får ta det i mina händer.
Mina händer, som längtar efter värmen,
trötta på att skaka isgaller.
Sårade, ärriga efter frusna bojor,
som spärrat själva livet inne.