Med täcket som skydd endast för ögonen och mitt bara underliv vaggas jag sakta av mina andetag. Det är redan morgon men ännu har inte sömnen fått något riktigt grepp om mig. En skärande smärta i bakhuvudet håller sakta på att rinna av mig med hjälp av den brusiga lindringen från ett rödtrianglat rör. Sinnet är tungt efter en natt där såren, från svekets kalla egg, varat av parasiters ovälkomna besök.

Stillheten bryts av rörelse i det tomma huset, det är någon här. Jag törs inte kika utan barndomens naiva föreställning om det jag inte ser kan intet ont göra, får mig att stanna under det trygga täckets skydd. Förnuftet skriker till mig att alla dörrar och fönster är låsta men kan samtidigt inte förneka de knarrande steg som kommer från rummet intill. Hjärnan vaknar ur dvalan och arbetar snabbt igenom tänkbara förklaringar och beslutar att det är den röda triangeln som får mina öron att höra sådant som inte finns. Hjärtat lugnar sig, lungorna slår av på takten, tills jag känner hur någon kittlar mig under armen. Det är någon här!

Innan rädslan hinner lamslå mig känner jag en hand på min bara bröstkorg och med ens rinner allt av mig. Kvar blir bara ett rosa bubbelskimmer som små ord och bilder kommer ur. Bilder av en innergård där det naturligaste som finns är Din hand i min och ord…

till och med
den kortaste stund
med dig
är
en fullkomlig
evighet.