Prinsessan är mörkhyad. Jag skulle gissa att hon kommer från trakterna runt Indien, men hon är inte indiska. Hon är inte heller asiatisk som en thailändska eller japanska.
22 år eller något sådant, med livliga rörelser när hon pratar. Munnen är liten, trots läpparna, som är fylligare än hos de flesta europeiska kvinnor. Men när hon inte ler är munnen som ett litet o i hennes välformade ansikte. De höga kindknotorna verkar lyfta upp ögonens yttre vinklar så att hennes mahognybruna irisar bara får en liten apostrof av vitt vid sidorna.

Nu ler hon, och munnen växer till en brunn som man vill dränka sig i. En brunn kantad med glänsande vita marmorplattor som alla är noggrannt utmejslade så att var och en ska passa perfekt i symmetrin med sina grannar.
Å nej, hon vänder sig om. Men jag ser ändå hennes hår, svart som den tropiska natten och som faller ända ner till hennes midja. Glittriga stråk som av stjärnfall bildas av lampljuset. Hon rycks med av musiken och håret, nej hela kroppen böljar som oceanen i samma tropiska natt.

Strax blir jag medveten om att bastrumman gör egna saker med hennes kropp. Böljandet ackompanjeras med små stötar, en stöt för varje slag på trumman. Hon roterar i dansen och flera gånger har jag sett hennes leende, flera gänger har jag blivit en sten oförmögen att röra mig, jag kan bara stirra fascinerat. Men ett par gånger har hon sett mig i ögonen och förvandlat mig till en brinnande fackla.

Stenen smälte av värmen, och när vi går hemåt är jag en svamp som suger i mig varje uns av hennes kropp där den nuddar mig. Hon tar mig i handen och jag känner inte längre marken under fötterna. Hon stannar och jag kommer ner på jorden igen, men i stället lägger hon handen runt min nacke och ställer sig lätt på tå så att jag kan känna hennes doft alldeles nära. Då vaknar alla delar i min kropp. Jag behöver bara luta mig framåt en liten aning så är vi fullständigt sammanfogade. Kyssen bränner som eld genom min ryggmärg och jag förstår inte vad som händer, men jag hör bastrumman igen, och känner stötarna från hennes kropp. Jag är stark som en vulkan som inte går att hejda och hon är havet som tar emot min hetta.

När vi är fullständigt lyckliga lägger hon läpparna mot mitt öra och låter mig höra det vackraste ljud jag någonsin hört. Jag förstår inte orden, men jag vet vad hon säger till mig. Och efter detta finns det ingenting mer jag vill ha, jag har fått allt jag någonsin kan önska mig.