Väntan, tick tack. En påtaglig tystnad som skriker mig i örat.

Väntan som finns där även om jag stänger dörren och skriker för att slippa att höra men som jag ser även när jag har stängt dörren och dragit för gardinen.

Väntan som är kallblodig och hänsynslös som säkert skulle döda om den kunde och verktyget skulle kunna vara jag.

Tick tack, klockan tjuter i mina öron och det som kallas kontroll är bara ett ord som består av bokstäver som jag inte kan förstå.

Väntan är ett begrepp som inte borde finnas, på pappret och i den fysiska verkligheten som ingen kan analysera och säga att det är verkligt och inte det andra.

Väntan är något jag utsätter mig för, ofrivilligt tycker jag, men den finns alltid där.

Varför i helvete utsätter hon mig för väntan när hon anar att mitt hjärta kämpar och försöker täcka de delar som fortfarande blöder inom mig?

Men bara då.